onsdag 30 maj 2012

Synliga äktenskapsproblem

Någon expert på att städa har jag aldrig varit. Min mamma gav upp och bara stängde dörren till mitt bohemiska rum när jag växte upp. Jag hade för mycket annat att göra. Visst blev jag bättrade med åren  men jag hade turen att gifta mig med man som även jobbat som städare på en neonaltalavdelning på sjukhus. Han har högre krav än jag. Men under åren har jag blivit ytterst irriterad varje gång jag upptäckt att han har städat en-gång-till där jag precis städat. Jag som verkligen försökt ta mig i kragen och så kommer han där Mr Besserwissern. Ggrrr
Samma sak hände en period då vi hade iden att vi borde byta sysslor lite mer (för att bli mindre traditionella). Så jag skulle klippa gräsmattan - det kan ju inte vara så svårt. Då dyker han upp igen den där irriterande Mr Besserwissern! Jag hade glömt fläckar lite här och där. Inte kattan hade jag det! Jag var ute och granskade grässtrålängder. Gggrrr
En annat område som vi kunde dividera om var vilken färg kläder hade eller inredningsdetaljer. Eftersom jag sen barn målat tavlor var mitt självförtroende kring just färg på 200%. Jag visste i märgen att jag hade förmågan att blanda färg och måla av människor och prylar. Och så hade maken på senare år mage och gå och säga att något var brunt när det var lila eller grönt när det definitiv var blått!!

Det är först nu som vi plötsligt kom på att Mr Besserwisser was right all the time. Dessutom vet vi varför.


onsdag 9 maj 2012

Inte lätt med toalett

När man har ett litet synfält är det naturligtvis svårt att orientera sig. Men det är inte de stora miljöerna som är svårast utan de små trånga. Som tex en flygplanstoalett. På en sträckt hands avstånd så är mitt synfält ungefär som två händers storlek. Eller om jag på mina glasögon klistrar på två cirklar med diameter 0,5 så täcks hela mitt synfält. Så saker nära mig ser jag väldigt lite av. I ett trångt flygplan är den första svårigheten att hitta dörren. Jag får fumla och putta lite nonchalant på väggarn, ofta är det ju vikdörrar som viker sig inåt. Toalettsitsen hittar jag, men pappersrullen, kranen, papperskorgen och servetter kan jag ofta inte med synen lokalisera. Utan jag vevar med armarna. De slår ju alltid emot något. 

En annan svårighet med offentliga toaletter är att de ofta är okända, jag har aldrig varit där, de är vita. Väldigt vita. De har inga fönster. Jag kan lätta tappa orienteringen. Efter att rusat in på en toalett kan jag ofta stå en stund för spana in vart vaskarna är. Sen kommer det svåraste. Att hitta ut. Det är vinklade väggar, trånga gångar och jag får ofta använda mitt minne. Svängde jag vänster eller höger när jag kom  in? Vitt vitt vitt. Jag kan lätt rycka upp en ny toalettdörr i tron att den leder ut. 

Värsta toa minnet? Hände nu i förrgår. Trött snubblar jag in klocka tolv på natten på ett hotellrum i Tyskland. Jag fumlar omkring trött, packar upp öronproppar och dator. Sen sjunker jag ner på toalettstolen. Suckar djupt. Njuter av lugn och ro. Då ser jag till min förvåning ytterligare en toalettstol till vänster. Hm, vad konstiga tyskar är tänker jag. Tycker de att det är mysigt att sitta tillsammans? Ja, varför inte. Utanför  Jönköping finns ett IKEA som har en stor och en liten toalettstol bredvid varandra på en toa. Den tyckte min dotter om kontemplerar jag. Det blir efter ett tag dags att torka sig. Men ack, dessa tyskar. Varför har de satt toapappret där borta? Funktionell design är nog inget för tyskar fnyser jag. Eller så är de kanske generellt rätt stora funderar jag. Jag ställer mig upp. Letar efter knoppen för att spola. 
Tar ett steg tillbaka. 
Ler trött.
Konstaterar lugnt att jag skitit i en bidé i Bayreuth.  
 

söndag 6 maj 2012

Öron på skaft

- Inga flingor innan maten, hojtar jag där jag står och rör runt i grytorna i köket.
Någonstans i huset har jag hört en hand stickas ner i ett paket med flingor.

- Häng upp din jacka hojtar jag från pannrummet. Jag har hört en jacka falla till golvet.

Hörseln har ändrats. Jag hör med större urskiljning. Jag satt ensam en stund i trädgården. Maten var uppäten och alla hade sprungit iväg. Solen sken. Jag tog av mig kepsen. Hela mitt synfält blir ljust och fladdrigt. Lyssnade. Jag kunde höra koltrasten rakt framifrån uppåt, och en till lite längre bort, snett till höger. Till höger en annan fågel tillsammans med ljusare läten - fågelungar? Bakom huset fanns ett annat fågelläte. Sen långt borta hör jag Göteborgs stadsljud som en dovt muller. En och annan bil som gasar. En motorcykel också. Sen en gräsklippare och ..någon annan sorts maskin. En familj på en terass, låter som de har besök. Alla ljud parallellt.

När det gäller hur min hörsel förändrats blev jag nog mest förvånad när jag i januari var på en stor konferens med mina kollegor.

Till exempel, jag kommer in i hotellobbyn med en kollega A. Medan vi pratar känner jag igen en röst långt bort. Det räcker med en liten bit av en mening. Det är kollega B. Rösten kommer från hotellets restaurang längre in. Efter en stund kommer kollega B ut ur restaurangen, vilket får kollega A att utbrista förvånat: -  Nämen, hej kollega B, bor du också här?

Men skummast var det när jag upptäckte att jag kunde delta i ett samtal med två - tre personer samtidigt som jag kunde lyssna på ett samtal mellan ett par personer snett bakom mig. Det var så skumt. Som om jag hade ögon i nacken och två samtal i huvudet.

Hörseln är kanon - fast jag måste sova med öronproppar och stor kudde på huvudet :)