På vift i den stora vida världen

Då har man varit i Sydkorea. Underbara människor, som är så hjälpsamma att de med lätthet engagerar fyra personer i mataffären så att jag hittar rätt buljong till den underbara nudelsoppan jag åt till frukost i åtta dagar. Eller mannen som kom springandes efter mig och min kollega i deras katakomberliknande shopping-mall, bara för att artigt överräcka en engelskspråkig karta över det ändlösa shoppinggångarna. Jag klarar inte längre av att resa ensam utomlands om det är några längre tider och okända platser. Två kollegor följde med på konferensen. Min vita käpp såg ut att jaga koreanerna som en farligt vit orm tyckte min kollega. Även här väjer de. Ett internationellt språk. Vilket gör att jag litar blint på käppen.

I Indien förra året backade folk artigt. Plötsligt kom inte så många tiggare eller försäljare fram när vi gick på shoppinggatorna i ett myllrande Mumbai. Ett Mumbai där 50% av befolkning bor på gatorna. Min kollega mässade, höger, höger, en kant, en till, en kant, nu så...kant, tant, TANT, kant, hund, HUND, vänster 90 grader, vänster..... Till vänster finns ett stup! VA? Asch, jag bara skojade. Ledsagarhumor?

Till Chicago åkte jag 2008 själv. Då hade jag precis fått min diagnos. Skit tänkte jag. Ringde syncentralen. Stod på kölista på fem olika typer av utredningar. Jag ska till Chicago om en vecka, Jag behöver en käpp. Ok, jag fick gå på intensiv-snabb-käpp-kurs. Till Chicago skulle jag. En trick är spana in storväxta personer tex långa gråhåriga män eller omfångsrika damer. Perfekt att ta rygg på som synskadad!

Det underlättar om jag kan bo på hotell med bra service. Helst nära konferensen och med möjlighet till att äta på hotellet. I Seoul bodde vi suveränt bra. Jag har aldrig sett så många lampor på ett hotellrum som så ofta brukar av någon anledning sakna lampor. Här fanns ficklampa innan för dörren (!), automatiskt lyse på i garderoben, en välkomstspoling av den elektriska toaletten varje gång man kom in, lampor längs golv och taklister. Via en kontrollpanel styrde man alla lamporna. Trött en kväll gick jag o lade mig, och släckte ALLT. Vaknade kl 4 av att hela rummet badade i ljus. Vad i ..? Absurt. Förvånade. Oförklarligt. Men vänta lite, aha..så här har jag känt förut...en ny situation...Jag hade helt enkelt inte sett skillnaden. Jag hade lyckats tända allt och därefter borrat ner mig i de ljuvliga kuddarna ur hotellets exklusiva kuddmeny.  

Jag tippade rätt mot alla odds

På ett berg av egenhändigt gjorda val och handlingar tronar de mest värda i vårt samhälle. De kan själv och strålar i allas vår beundran. Vi lever i individualismens era. Vi bakar inte sockerkakan då vi saknar 1 dl vetemjöl och vi googlar desperat i timmar för att lösa ett problem själv. Fast grannen eller kollegan kan hjälpa oss om vi bara ber om hjälp. Viljan att klara sig själv är djupt förankrad i oss. Vi tror också att det förväntas av oss alla. OM vi ber om hjälp av en annan människa så blir vi, eller vi tror oss bli, uppfattade som mindre smarta, mindre kapabla, mindre duktiga. Mindre värda som människor.

Jag insåg då för snart fem år sedan. Jag kommer att behöva be om hjälp. Jag kommer att behöva hjälpmedel. Hur ska jag förhålla mig till detta? Ska jag känna som om jag besvärar någon? Ska jag betrakta mig själv som mindre värd? Visa öppet min oduglighet? Blir jag mindre värd om jag använder en vit käpp? Kommer andra plötsligt tro om mig mindre?
Jag testade. Jag bad om hjälp. Jag använde hjälpmedel.
Kan du leta upp boken åt mig? Kan du skriva av dessa anteckningar? Kan jag hålla dig i armen?
Vad hände?
Ingenting. Precis vad jag hade tippat.
Jag beslöt mig för "att-be-om-hjälp" har inget med min duglighet som människa. Detta tog emot typ i några minuter. Ibland tar det fortfarande emot. Trots allt är även jag skapt i det samhälle vi har. Men jag tog ett beslut helt enkelt. Jag är inte mer värd om jag själv klara av att jobba, hämta/lämna på dagis, handla, träna, läsa böcker, shoppa, städa än om jag ber om hjälp eller använder hjälpmedel för att utföra allt detta. Jag är precis lika smart och duglig. Jag behöver bara låna någon eller något som ersätter mina ögon då-och-då.

Efter att fått diagnosen bekräftat i oktober 2007 tog jag spårvagnen hem och satte mig och skrev ett mail om min ögonsjukdom. Den mailade jag ut till alla kontakter jag hade i min mailbox. Det var det bästa jag gjort. Jag har fortsatt med denna öppenhet när jag träffar nya människor. Jag har märkt att jag bemöts på samma sätt som förut. Människor omkring mig hjälper mig på så otroligt naturligt sätt. Ibland utan att jag ens märker det, vilket kanske inte är så märkligt när jag tänker efter.

Jag köper inte dagens norm att ensam är mest värd. Vi är aldrig ensamma. Vi lever oavsett om vi vill kännas vid det eller inte tillsammans. Vi delar gator, gräsmattor, väggar, vatten och luft.
Därför såg jag med sorgsens fascination på TV-serien Mot Alla Odds. För mig saknar det totalt mening att fokusera på att själv ta sig utan hjälp genom en öken. Jag led när jag såg alla dessa underbara människors vånda över av att be om hjälp. Jag led när jag såg allas vår beundrarn över att de presterade något själv, där fokus låg mer på "själv" än detta "något". Ett "något" helt konstruerat för att göra bra TV.
För mig är VAD jag vill och behöver göra långt mer viktigt än HUR. Vill jag ha ork att leka med barnen, åka till Sydkorea eller delta på fina middagar på gamla slott?
Antingen får jag stanna hemma i stillhet eller så fram med vita käppen och kroka arm på första bästa trevliga människa. En gång råkade det bli PLUS-Sverker Olofsson. Och någon soptunna blev jag då inte slängd i!

Färdas i en ny värld

Jag minns första gången färdtjänst svängde in utanför yogastället. En STOR vit skåpbil kom och hämtade mig. Jag klättrade upp bredvid föraren som vardagligt snackade på medan jag insåg att jag hade öppnat dörren till en ny värld som jag inte tidigare haft tillträde till. Den parallella världen som bebos av De-Berättigade-Av-Färdtjänst. Ofta hämtar taxin upp flera passagerare innan man blir avsläppt. Man träffar människor vid dessa resor som man annars inte skulle träffa. Man åker till okända arbetsplatser och bostadsområden. Det är små tanter, enormt stora tanter, äldre herrar och ännu äldre herrar med personliga assistenter. Vissa är tysta andra mindre tysta. Ibland har någon råkat glömma att duscha. Ibland blir det missförstånd och de två olika Lars-Gunnar som skulle hämtas samtidigt hamnar i fel bil. De är halta, lytta och blinda. Som jag. "Tack för resan och ha en bra dag du där bak i bilen", säger de flesta när de stiger av.

Jag minns föraren som hade haft ett eget företag, sålt det och hitta det perfekta yrket.  Han älskade att köra färdtjänst. Förarna trixar för att köra så nära ingångar som möjligt, säkerhetsbälte knäpps på och av, iväg till nästa person som ska hämtas, det knappas på GPS och rings till färdtjänstcentralen. I förrgår kom föraren springandes med påsen med regnkläder som jag glömde när jag var på väg in på dagis. 

Problemet med färdtjänst för mig i mitt liv kan sammanfattas med ett ord TID. Rent praktisk fungerar inte färdtjänst om man ska göra enstaka resor. En resa som tar 15 minuter i vanliga fall kan ta upp till en timme. Behöver man vara på ett ställe kl 8 finns tillgänglig resa kl 6.45. Beställer man att bli hämtad kl 6 så betyder det inte att den kommer 6 utan mellan 6 - 6.15 typ. Allt detta klarar jag inte alltid av. Jag har inte den tiden varken i yrkes- eller privatlivet. Så det blir en hel del vanliga taxiresor, skjuts av maken och spårvagn när det passar. Däremot har det fungerat underbart då jag ibland ska lämna/hämta barnen från skola och dagis. Detta är fantastiskt bra och avlastar något enormt. Då blir det inga omvägar. Jag får beställa via ett speciellt telefonnummer för det är en sk "via-resa", dvs från en adress (hem) till en annan (jobb) via tex ett dagis. Sådana resor går inte att beställa på normalt sätt. 

Taxi i sig är fascinerande. Uppenbart så ingår det numera inte i förarnas utbildning att hitta vägen från A till B. Så, det normala är ju att de frågar mig efter vägen. Är bästa vägen hit-eller-dit? Är det en infart där? Ligger inte din gata i Mölndal? De frågar då en person som aldrig haft körkort och som dessutom är synskadad. Det kan bli väldigt komiskt ibland. Men fråga på bara, tänker jag, när jag är helblind då får ni klara körningen själv :)