lördag 12 april 2014

Blame it on the blindness

Jag funderar en del om mina övriga sinnen förändras i takt med att synen försvinner.
Eller mitt språk?
Mitt verbala språk är naturligtvis förträffligt – en lagom skorrande skånska blandad med alltför många svordomar.
Ok, då är frågan…varför jag i engagerade diskussioner alltid väljer att klämma till med ett ordspråk. Typ:
Kasta ut badvattnet.
Det är ju inte spikat i sten.
Dra alla huvud över en kam.
Sätta huvudet på spiken.
Ta hornen vid tjuren.
Stel som en fura.
Sålt pengarna och tappat smöret.
Ju flera soppor desto sämre kockar.
Sura i det bitna äpplet.
Hur man än gör så har man rumpan fram.
Hon har verkligen tjock näsa!

Jaha, varför talar jag så här? Blame it on the blindnesss….

Ett sinne som har skärpts är ju hörsel. För ett tag sedan skulle jag ta ett tidigt flyg från Landvetter.
Jag smet in på de nyrenoverade fräscha toaletterna på Landvetter. Sittandes på toan i godan ro, börjar jag lägga märke till att Landvetters toaletter spelar musik. Å, tänker jag, här ska vi försöka invagga flygresenärerna i en cooool mode. Min extrema hörsel vässar öronen.
Men vänta, vad spelar de?
Det spelar ju samma avslappningsmusik med valsång som jag brukar lyssna på.
Oj, så avslappnad de vill vi ska bli.
Jag spolar, tvättar händerna, går ut och sätter mig att vänta på boarding med ett avslappnat leende.
Min extrema hörsel vässar öronen. Vad i helvete? Har de samma avslappningsmusik i vänthallen?
Nu går de lite väl långt, tänker jag och tar upp telefonen för att lägga ut på Facebook om Landvetters nya policy för avslappnade resenärer. Då stirrar jag på min telefon.
Ur den strömmar ljudet av valsång, vågor som bryts och den beslöjande nära-micken-rösten som säger "sätt en färg på avslappningen och låt färgen fylla dig mer och mer…"
Jag stänger snabbt av musiken. Ser mig omkring.
Ingen inom mitt synfält verkar ha reagerat.
Jag funderar ett tag. Flera tag.
På något sätt…
….det är inte i spikat i sten än…
….men på något sätt ...
….Blame it on the blindness!











söndag 16 februari 2014

Färdtjänst & Dementorer

Det är en mörk vinterkväll.
Trött, hungrig och med en yogatrött kropp går jag ner för backen.
Jag har gått här förr. Det är för mig helt svart fast gatlamporna lyser sporadiskt.
Klockan visar 20.08.
Gatlamporna gör att kanten på trottoaren blänker till ibland.
Min blick letar efter de där blänken.
Där är böjen. Kanten böjer av mot vänster. Här tar trottoaren slut och gatan börjar.
Här brukar jag ställa mig och vänta på färdtjänstbilen.
20.10 ska den komma och garanterat "frammetid" är 20.40. Då hinner jag natta något av barnen.
Jag står med min vita käpp där på hörnet och stirrar på de få bilarna som kör förbi i korsningen.
Jag vill hem.
20.17 ringer jag till trafikledningen medan jag svär över att jag glömde termobyxorna. Standard som färdtjänståkare. För att klara av väntan när det är småkallt.

Alla telefonister är upptagna...

20.20
- Jag ska kolla säger telefonisten var bilen är. Efter ett par minuter. Bilen är bara några minuter bort.

Jag stirrar vidare på de få bilar som dyker upp.
20.27 ringer jag igen.

Alla telefonister är upptagna....

20.30
- Har den inte kommit? Jag ska ringa chauffören.
Tystnad.
Uppgivenheten närmar sig.

20.31
- Chauffören säger att hon har redan varit där och du var inte på plats.
- Va?!! Men jag har stått här sedan 20.08.
- Enligt taxichaufför fanns det ingen på adressen. Jag ska höra med henne igen.
Tystnad.

20.35
- Hon ska bara lämna en person sen kör hon tillbaka till dig. Klick.

Hur lång tid kommer detta att ta? Ska jag ringa upp en vanlig taxi istället? 300 kr kostar det. Asch, jag går ner till Vasaplatsen och tar spårvagnen. Den tar ju bara 17 minuter hem. Men då knackar mörkret på min axeln. Jag fixar inte en promenad på 10 minuter till Vasaplatsen. Jag är verkligen synskadad. Jag ser inte ett skit i mörker inser jag med tåspetsen på trottoarkanten. Rädd för att tappa bort var jag är. Nu känner jag en dementor närma sig. Som suger ur all glädje ur en och fyller en med dystra tankar. Okej, nu kan vi stoppa det här och så kan någon annan får vara synskadad ett tag. Det räcker nu.
Plöstligt bländas jag av strålkastarljus.

20.50
- Nemehejsan, hääärr står la du o väntar utbrister en sprudlande go taxichaufför.
- Ja säger jag ansträngt.
- Ja, detta bleva helt fel dö, säger hon när vi kör iväg.
- Såg du mig inte när du var här?
- Nä, dö jag hade en kund i bilen vet dö och ....å så vad de så att min telefon inte fungerade. Så jag körde vidare med den andra kunden istället.
- Men trafikkontoret ringde ju upp dig..?
- Ja, ...
- Då fungerade telefonen..?
- Ööö...ja, ja...ja plötsligt..
- Du tänkte inte på att ringa mig, när du inte hittade mig? Du har ju mitt mobilnummer på skärmen.
- Nä, det kunde jag ju inte eftersom telefonen inte fungerade....

Dementorerna far runt utanför bilen.
Här sitter en vuxen person och ljuger för mig. Här sitter en vuxen person och bara kör vidare.
Det är så förnedrande. Hade jag inte ringt trafikledningen hade jag sått där på kanten på trottoaren fortfarande. Ingen hade hört av sig.Tänk om jag vore helblind. Men det är du i mörkret viskar dementoren. Ja det är jag. Du kommer bli allt mer beroende av andra och ha mindre egen kontroll över ditt liv väser dementorerna. Tårarna bränner under ögonlocken. Men tänk om jag vore gammal. Tänk om jag vore fattig. Tänk om det vore min pappa med Alzheimers. Kanske är det värt 300 kr för att få hinna hem till att natta barnen och slippa den energi det tar att kämpa bort dementorerna. 1200 kr  i månaden om jag har ett yogapass i veckan? Har jag råd med detta? Hur mycket ska vi tjäna per månad så att jag kan med gott samvete kan bränna 300 kr på en taxiresa? Vi kan spara mindre till semestern?

Bilen stannar utanför mitt hus. Ljuset strålar ut från det rosa köket.  En dementor slinker med in. Jag blinkar bort tårarna. Jag ser min man och son sitta i vardagsrummet involverande i ett djupt samtal om hur Berlinmuren föll. Youtube filmer visar hur människor välter muren.
Jag tar några djupa lugnande andetag.
Jo jag har ett liv. Ett helt vanligt liv. Mitt liv.
Tar en skål yoghurt och går in i vardagsrummet.
I ögonvrån ser jag ur dementoren flyr ut från huset.
Dementorer tycker inte om rosa kök.