Jag såg nyligen den underbara dokumentären "Jag ser dig" om Rena, en blind 17-åring på väg ut i vuxenlivet. Mellan, de som är födda blinda, och de seende som långsamt blir alltmer blinda, finns många olikheter och likheter. En sak som jag kände igen mig i, var hur svårt det är att röra sig i den tredimensionella världen. I filmen ser man knoppen på den vita blindkäppen löpa längs trottoarkanten, precis som jag ibland numera behöver göra för att hålla riktningen och inte hamna i buskarna. Jag har tidigare skrivet om att rummet inte längre är min vän, och jag blev nu påmind. Jag kände igen mig i Renas rörelsemönster, även om jag fortfarande ser lite, så märker jag allt oftare att jag inte längre rör mig "som vanligt". Att röra sig i rummet medför en anspänning i kroppen som jag har svårt att förstå och kanske även acceptera. Senast, i julas ville barnen gå och julshoppa med sin mamma. Mitt i Nordstan, med två barn, vit käpp och tre miljoner göteborgare. Om jag stannade upp och tänkte "slappna av", så märkte jag hur spänningen i skinkorna släppte, rygg och axlar, ja i hela mig. Även om man försöker rabbla ett mantra "slappna av", så fungerar det bara i 30 sekunder, då ens uppmärksamhet riktas mot omvärlden. Shopping blir det i väldigt små doser.
Men, jag har nu funnit en ny värld där hela min kropp blir alldeles fri. Inte en spänd skinka så långt ögat når! Det är i simbassängen. Sedan drygt ett år tillbaka simmar jag varje morgon innan jobb. Jag har nog blivit beroende. Jag simmar med mina gamla simskolekunskaper som jag försöker utveckla genom att bara känna mig fram. Eftersom jag under min uppväxt tränat mycket dans och senare yoga har jag en hygglig kroppsmedvetenhet. Denna utforskar jag i simbassängen. När blir det bra rytm? När går det fortare? Jo, någon dag ska jag ta en simlektion eller två. Nyligen köpte jag ett par slipade standardsimglasögon, som jag ser lite i, men ännu mindre än vanligt. Det går att simma med ännu mindre syn har jag upptäckt, jag känner var banrepen är. Det är svårt att simma vilse. Vattnet som rusar över min kropp blir som en fartvind, en fartupplevelse (även om det inte går så snabbt). Det är helt magiskt när man når en rytm, där andning och simtag går i ett och man tänker inte längre på att man befinner sig i vatten. Men bara är.
Men, varför slappnar jag då av? Jo, för det är mycket svårt att trilla när man simmar. Det är väldigt svårt att slå sig. Simbassängsvärlden är enkel, nästan tvådimensionell. En tydlig rektangel och en riktning, fram och tillbaka. Ungefär samma människor varje morgon, ett par tanter, en äldre herre, en proffssimmare, par stycken som tränar rehab, några skolungdomar som inte kan simma utan går kurs tidigt på morgonen.
Brandmännen dyker upp ytterst sällan.
Kanske för sällan även för en med litet synfält….
Eller så har de varit där utan att jag märkt det :)
Det fina i kråksången är att jag nyligen upptäckte en ny kroppsdel på mig själv.
Om ni tänker er armhålan, så har det liksom växt ut en ny muskel där, runt skuldran.
Faktiskt lite coolt så där på äldre dar, kanske kan bli användbar vid nästa shoppingtur?
