onsdag 29 april 2020

Hipp hurra! Ett år som ledarhundsförare på ledarhundens dag!

Tänk dig att du sitter på en middag på en konferensanläggning. Klockan börjar bli sent och du börjar känna dig riktigt trött. En intensiv arbetsdag med dina kollegor har avrundats med en riktigt god middag och ett glas vin. Men du kan inte resa dig och gå därifrån till ditt hotellrum. Själv. Du sitter och väntar, och avväger ett lämpligt tillfälle då någon annan reser sig.

Tänk dig att du leder ett möte med en ny grupp människor du har startat upp ett projekt med. "Klockan är snart 12, det är dags att vi snabbt går bort till lunchrestaurangen där jag har bokat ett bord. Det är bara nerför Götgatan och sen en snutt på Hornsgatan. 10 min bort". Det låter lätt och smidigt. Men du vet att du inte kommer kunna gå dit. Själv. Du kommer behöva krypa nära och kroka arm men någon av dessa okända människor som du precis har träffat.

Det har gått exakt ett år sedan min ledarhund Mandy kom in i mitt liv. Nu kan jag resa mig från en god middag med mina kollegor och säga "vi ses imorgon", sela på Mandy och säga "sök ut". Hon tar mig ut genom restaurangen, och hittar otroligt snabbt på ett nytt hotell. Hon minns till och  med vilken dörr vi ska till i en lång korridor med hotelldörrar.

Nu kan jag resa mig från ett möte och säga, "då går vi på lunch på Eken!". Sela på Mandy, säga "före, vänster"samtidigt som vi diskuterar hur vi ska arrangera vårt första gemensamma seminarium i höst.

Detta är två exempel ur min arbetsvardag. Små små banala saker i en fullt seendes persons liv. Men mer omständiga i en synskadads liv.

Först, bara så ingen missförstår mig. Det är oftast mycket trevligt att få hjälp av både kända och okända människor att ta mig från A till B.

Men.

Den frihetskänsla som Mandy ger mig går nästan inte att beskriva i ord. Även om jag just nu försöker.

Det första jag såg av Mandy när hon hoppade ur instruktören Sarahs bil var Mandys smala midja. Oj, tänkte jag, skulle jag inte ha en knubbig lite labrador? Smal midja, lång tjock päls och grov framdel. Hunden är ju vacker! Det första Mandy gjorde vara att hoppa, skutta och pussa till mig bordust. Oj, tänkte jag, skulle inte ledarhundar vara väluppfostrade? "Det där gick ju bra, sa Sarah, hon tycker om dig".

Vem är då Mandy? Vilka egenskaper har hon? En ledarhundskonsulent vid SRF har beskrivit Mandy med fyra ord som jag efter ett år verkligen håller med om: 1) självsäker; 2) självständig; 3) modig och 4) rätt mycket kamp i henne. Hon är dessutom en varken hård eller mjuk hund, utan mitt emellan (hårda hundar är ofta polishundar, mjuka är ledarhundar).

När vi ska gå över en gata, då vrider sig Mandy alltid lite åt vänster. Hon gör en liten lov, som om hon kollar att läget är fritt. "Tja, det ser bra ut matte, häng med, nu kör vi" och så återgår hon självsäkert till att gå rakt över gatan.

Många gånger har jag känt ett MYCKET starkt drag i selen. Bestämt leder hon mig först till vänster, rundar något okänt stort och sen travar hon iväg fem meter till höger. Sätter sig ner vid stolpen. Hon undslipper sig en lång utandning. Självständigt har hon återigen baxa mig ur någon grannes trädgård som jag envist har förvirrat mig in i. Hon ger mig en bitch-blick, snett uppåt, så att  ögonvitorna syns.

När vi svänger om hörnet är ljudet öronbedövande. Till höger bilar arbetare bort stenar ur en grop i marken, och till vänster står en stor grävskopa på tomgång. Det är staket här och där. Hon tvekar inte  en sekund. Modigt leder hon mig lugnt och tryggt förbi oväsendet, gropar, staket, arbetare och maskiner.

När vi befinner oss på Arlanda, och har precis gått av Arlanda express. Vi ska hitta en hiss upp, och ta oss till Clarion Hotell. Vi söker först längst ner till höger på perrongen, sen till vänster. Hon ger inte upp. Hon travar ivrigt på, och kämpar. Hissen ska hittas.

Sen kommer kamplusten fram också när hon är ledig. Hon tar gärna livet av sin älskade tyg-and, fler gånger om dagen. Tror vi har avverkat över 15 stycken. Med mig vill hon gärna leka genom att bita mig i öronen. Då biter jag tillbaka medan hon imiterar en väsande kaxig Darth Vader. Det är vår favoritlek.

Så. Ett år av mycket arbete (det krävs mycket träning hela tiden!) och mycket glädje. Då kommer vi till de mer tråkiga delarna. Som är nya för mig. Det finns något mycket ironiskt med att ha en ledarhund. Jag kan plötsligt ta mig från A till B. Men jag har inte alltid laglig rätt att få komma in på B. De lagar vi har i Sverige gör det lagligt för t.ex. restaurangägare eller matbutiksägare att neka mig tillträde med min hund. I andra länder är det klassats som diskriminering. Men inte i Sverige. Här har vi rätt att diskriminera. Detta tillsammans med att det faktiskt råder stor okunskap kring ledarhundar i samhället (t.ex. stör-inte-hunden-när-den-jobbar förstås inte alltid) gör att jag nästan dagligen känner mig exkluderad i samhället. Det är en väldigt märklig och ny känsla för mig.

Idag firar vi ett år jag och Mandy.
Idag firar vi också ledarhundens dag!
Detta kan vi t.ex. göra genom att upprepa den information jag gick ut med då jag fick en ledarhund: 1) sök inte kontakt med en ledarhund, vare sig den är i sele eller i koppel; 2) ledarhundar sprider mindre allergener då de är väldresserade och inte springer omkring. Det finns idag ca 900 000 privathundar, så de 250 ledarhundarna som finns i Sverige bidrar marginellt till spridning av allergener; 3) bara för att du inte får ta kontakt med vår ledarhund, betyder det inte att du inte får ta kontakta med oss förare! Var inte rädda för att göra fel, fråga!

Sist, men inte minst, borde vi fira genom att få politikerna att få upp ögonen för den bristande lagstiftningen i Sverige! Eller hur Mandy?