tisdag 27 april 2021

Att föra en kropp framåt - två år med ledarhund!

Förvåningen kommer först. Bröstkorgen hävs. Luften stannar kvar. Magen dras in. Ögonbrynen höjs. Ögonen stängs. ”Jäklar”, ekar det i skallen. Förvåningens sorti ger plats för deja-vu -känslans välbekanta entré. Sen händer allt både långsamt och snabbt. Vristen knycker till. Höften landar tungt. Kepsen flyger av. Käppen rullar iväg. Axeln fångar kroppens rörelse då den träffar asfalten. Baksidan av handen skrapar i. Sen blir allt stilla. Jag låter smärtan komma. Jag sväljer, andas vant ut och känner smärtan klinga av. Kepsen nuddar min nacke. Käppen ligger vid vänstra skon. Jag reser mig, borstar av byxorna, sätter på kepsen och plockar upp käppen. Telefonen ringer. Jag känner hur höftens blåmärke breder ut sig medan jag börjar gå vidare mot kontoret. ”Anette här”, svarar jag. ”Hej hej! Camilla här, jo vi skulle ju stämma av kring din föreläsningen på fredag”…..

Det är två år sedan som jag slutade att titt-som-tätt trilla och slå mig. Då kom min ledarhund Mandy in i mitt liv. Om mitt första år som ledarhundsförare skrev jag för ett år sedan här på bloggen. Och nu har ytterligare ett år gått. Denna gång tänkte jag ta upp en effekt av att få en ledarhund som jag inte alls var beredd på. 

Som synskadad är det fysiska rummet inte ditt längre. Du kan inte röra dig säkert. Trots att det inte är något fel på dina armar, ben eller din kondition. Att ha en stark fungerande kropp och inte kunna använda den fullt ut i vår tre dimensionella värld ger stundtals en klaustrofobisk känsla, men inte för att den är för trång utan för att världen är för bred och vid. Du kan trilla när som helst på vad som helst. 

Detta påverkar hur du går. Med käppen i hand hade jag alltid blicken sänkt ner mot marken några meter framför fötterna för att försöka undvika eventuella hinder. Den gångstil jag utvecklade över tid blev en framåtlutad stil. Lite som om du vore en något hopfälld fällkniv. Du går som OM du skulle trilla. Eller, som om du vore en aning salongsberusad, fast utan att vara det minsta fnissig. Din kropp blir spänd. Ibland kunde jag stanna upp och aktivt känna efter för att försöka slappna av. Då kunde jag verkligen känna hur extremt spänd jag var i låren, baken, ryggen, axlar, nacken och käkarna. 

Min kropp kunde bli fruktansvärt trött. Så där trött som man var när man var gravid i vecka 10. När jag kände den bekanta tröttheten närma sig så tryckte jag i mig mat, nötter, bananer och gröt. Tog Ipren, Alvedon och muskelavslappnande piller. Sen låg jag väldigt still. Det brukade ta 24–36 timmar innan min kropp var tillbaka. 

Sen kom Mandy. Jo, det är coolt att kunna ta sig från A till B. Men det är också cool att få sin kropp tillbaka. Plötsligt kunde jag resa blicken från marken. Upptäcka hus och affärer med mitt lilla kikarsikte till synfält i centrala Göteborg som jag aldrig sett förut. Att resa blicken upp gör att du sträcker på dig. Dina axlar faller ner. Huvudet riktas rakt fram. Du går rakryggad. Höften skjuts fram. Magen dras in. Selens handtag vilar både lätt och bestämt i handen. De sex benen rör sig rytmiskt. Man flanerar inte med en ledarhund. Man går som om man är på väg någonstans.