Laglig rätt att neka mig och min ledarhund

Tänk dig att det syns på dig att du är allergiskt mot hund, till exempel att dina öron är röda. Du är på väg in på en restaurang.

- Stopp, du kan inte komma in, säger restaurangägaren. 

- Varför då? 

- Det kan komma en ledarhundsförare, så det går inte. Det finns 270 i Sverige och någon kanske kommer. 

Tänk dig att det syns på dig att du är hundägare och äger någon av de 1 miljoner hundar som lever i Sverige. Du är på väg in på en restaurang. 

- Stopp, du kan inte komma in, säger restaurangägaren. 

- Varför då? 

- Det kan komma någon som är allergisk, så det går inte. 

Känns detta igen? Förmodligen inte. Men det är vardag för oss ledarhundsförare. För det första nekas vi ofta att komma in på restauranger och butiker för att det skulle kunna komma en allergiker. För det andra, släpps alla hundägare in i alla restauranger och butiker - de som tillsammans egentligen bidrar till allergikernas problem. 

Butiker och restauranger i all ära, men det händer att vi ledarhundsförare nekas jobb, utbildning och bostad med hänvisning till att vi har ledarhund. Vi stoppas från att gå in på sjukhus, teatrar, gym, hotell, kyrkor och vissa färdmedel. Vi vet aldrig med säkerhet om vi kan komma in på B, när vi har tagit oss självständig dit från A, utan att se. 

Detta kan bero på att lagstiftningen, antigen ger oss för svagt stöd, och/eller att den aldrig har prövats i domstol. Diskrimineringsombudsmannen (DO) har fått över hundra anmälningar om diskriminering mot ledarhundsförare men ingen har prövats. Lagstiftningen ger nämligen butiks- och restaurangägare RÄTT att neka oss. Lagstiftningen ger ägarna också RÄTT att tillåta oss att gå in. Så vi är utlämnade där på trottoaren utanför butiken eller restaurangen till människors välvilja, eller godtycke. Tänk om du som allergiker eller hundägare skulle leva din vardag med en sådan osäkerhet? 

Ja, men det är väl inte hela världen tänker ni seende. Om du vore en allergiker eller en hundägare som nekats inträde på en restaurang, vad hade du gjort? Förmodligen vänt dig om, spanat efter ett alternativ längs gatan. Tagit upp din mobil och snabbt googlat upp ett nytt ställe. Du hade satt det ena benet före det andra och gått i väg med hjälp av alla dina fem sinnen. För en ledarhundsförare innebär ett ”nej” arbete. 

För att ta sig mellan A och B är en ledarhund fantastiskt, men en hund hittar inte. Det gör vi. Inte genom att se utan genom att förbereda oss noga. Antingen så går vi längs en intränad rutt, som tagit några dagar att träna in med en instruktör eller en seende kompis. Om vi inte går längs en av våra intränade rutter, så har vi förberett oss genom att med rätt belysning och förstoring på datorn kollat på google-maps med de synrester vi eventuellt har. Vi har lagt in en ”ljudfyr” på adressen i den app vi använder då vi går till restaurangen för att inte gå åt fel håll. På väg dit kanske vi använder två olika appar samtidigt i vårt headset, en som talar kontinuerligt om vart vi går och en som anger en vägbeskrivning. Allt får man ta med en nypa salt, då GPS:n inte är helt pålitlig. Kanske stämmer vi av på FaceTime med dottern. Så blir vi nekade. Kan vi inte bara vända på klacken och på ett enkelt sätt gå till ett nytt ställe. 

Ja, men det är väl inte hela världen tänker ni seende, det är väl bara att ringa i förväg. Jo, det kan man göra men erfarenheten är att vi då snabbt får ett NEJ. Det är lättare att neka en person på mail eller telefon än IRL. Dessutom är det inte alltid praktiskt möjligt att maila/ringa då vi precis som alla andra vill och kan behöva göra spontanbesök på kaféer, butiker och restauranger. 

Vad gör då Sveriges regering åt detta? De har nu gett Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att genomföra en informationskampanj mot butiker och restauranger om skyddet mot diskriminering av ledarhundsförare. 

Men det är en gåta vad regeringen tycker DO ska informera om? På vilka sätt ”straffas” någon om man diskriminerar en ledarhundsförare? DO kan inte uppvisa några exempel på påföljder från tidigare fall, då det aldrig prövats, och hur många kampanjer som än görs år ut och år in så har butik/restaurangägare laglig rätt att säga NEJ. 

Och, vad vill egentligen restaurangbranchen? I FB-gruppen Resturangbranch.se med 19800 medlemmar lade jag in en text med snarlikt innehåll som denna bloggpost. I kommentarerna till mitt inlägg fanns de som glatt välkomnade oss ledarhundsförare, men det fanns också andra kommentarer som tyder på vi ledarhundsförare kommer få stå kvar där ute på trottoaren utanför restaurangen medan informationskampanjen drar snabbt förbi och förändrar inget. 

Regeringen borde lyfta blicken. I många andra länder till exempel Norge och Finland är det lagliga skyddet för ledarhundsförare starkare. Där vågar man ta ställning! Ni kan lyssna på en kort intervju av Finn Hellmann om hur företrädare för Norges och Finlands allergiförbund förhåller sig till ledarhundsförare. 12(Videon är gjord för några år sedan, så den politiskt ansvarige är en annan än den som nämns i filmen)

Så regeringen, gör om och gör rätt, våga! 

Vi ska ju inte behöva åka till Norge för att få en underbar semester, även vi vill kunna hemestra utan oro. 

Syntolkad bild: En bild på ett FB-inlägg där förarna Anette och Susanne "känner sig svartsjuka" i Norge, och hur mycket de uppskattat den självklara acceptans som finns kring ledarhundar i Norge. Till texten finns en bild på Anette, Susanne och ledarhundarna Nita och Frasse på en tågperrong.

I texten fanns ytterligare en bild, en skärmdump på två kommenterar på min inlägg i FB-gruppen Resturangbranchen.se. Dessa lyder så här: 

"Vem bryr sig. Är inte en rättighet att få gå in på en restaurang. Sen kan jag tycka det är förjävligt. Men det är är en PRIVAT driven företag/rörelse inte ett statligt sådant. Man har INTE automatiskt rätt till allt, det bestämmer ägaren/hyrestagaren själv." 

"Men det är faktiskt också så att det inte är en rättighet att gå på restaurang och det bör vara upp till var och en näringsidkare att själva bestämma det. Det är ju trots allt deras cafe/butik/restaurang." 

 

En ibland otrevlig ledarhundsförare firar!

En av de saker som ingår i ledarhundsförarlivet är möten med människor som dagligen tar kontakt. Det kan var för att prata hund, prata ledarhund eller för att hjälpa till. Ett tag pratade jag nog med minst tre okända människor dagligen. Ofta är dessa korta interaktion mycket trevliga. Men. Inte alltid. Jag märker också nu, efter tre år som ledarhundsförare, att jag blivit allt mer...otrevlig! 

Jag kan snäsa åt folk. Jag kan ilskna till. Det är inget jag är stolt över. Men, en nödvändighet har jag insett. 

För att förklara mitt otrevliga beteende behöver jag beskriva skillnaden mellan att ha, och gå med hund. och att ha och att gå med ledarhund. Runt 1 miljon hundar i Sverige har ägare bland Sveriges befolkning. Många är det som älskar hund. När en hundägare går en promenad med sin hund är det mysigt, avkopplande, roligt och en härligt stund. Personen flanerar och i sin hand har hen ett koppel med en hund som går bredvid.

Men när jag går min ledarhund så är jag inte ute och går med min hund. Jag går. Det är det jag håller på mig. Jag går, från A till B. 

Tänk dig att du också är på väg någonstans - mot tunnelbanan eller spårvagnen. Det dundrar bilar förbi, och kanske  regnar det lite. Kanske ska du till ditt jobb eller handla något i en affär. Du går där på trottoaren och funderar på ett mail du borde ha svarat på, ett möte du hoppas komma i tid till och att du inte får glömma handla kaviar på vägen hem. Då. Plötsligt. Ur tomma intet kommer det fram en okänd person och sätter sina händer framför dina ögon. Samtidigt som den trevligt börjar snicke-snacka om hur fina ögon du har, eller att hens kusin också har fina ögon. Nog skulle du bli lite irriterad du också? I alla fall efter ett tag, om det händer alltför ofta? Eller under några år?

Det är precis detta som kan hända om du mött mig med min ledarhund och jag varit lite otrevlig, trots att du egentligen menat väl och bara velat prata om hur fin hund jag har. Men nästa gång du ser en ledarhundsförare så tänk inte att där går en människa med sin hund. 

Jag ser mig snarare som ett ekipage med en svans, två hjärnor, sex ben, en arm, två munnar, två par öron, två näsor men bara ett par ögon. Det paret sitter ca 60 cm upp från marken. Det är därför jag har ledarhund. Det är de där ögonen. Samspelet mellan mig där bak i ekipaget och de där ögonen där fram. För en synskadad är det magiskt att på ett säkert och självständigt sätt göra något så simpelt som att gå! 

Illustration: Anette Jahnke

Bildtolkning: En svart schablon bild av en ledarhundsekipage, där ledarhundens ögon syns tydligt. d