När synfältet krymper
lördag 6 augusti 2022
Laglig rätt att neka mig och min ledarhund
måndag 25 april 2022
En ibland otrevlig ledarhundsförare firar!
En av de saker som ingår i ledarhundsförarlivet är möten med människor som dagligen tar kontakt. Det kan var för att prata hund, prata ledarhund eller för att hjälpa till. Ett tag pratade jag nog med minst tre okända människor dagligen. Ofta är dessa korta interaktion mycket trevliga. Men. Inte alltid. Jag märker också nu, efter tre år som ledarhundsförare, att jag blivit allt mer...otrevlig!
Jag kan snäsa åt folk. Jag kan ilskna till. Det är inget jag är stolt över. Men, en nödvändighet har jag insett.
För att förklara mitt otrevliga beteende behöver jag beskriva skillnaden mellan att ha, och gå med hund. och att ha och att gå med ledarhund. Runt 1 miljon hundar i Sverige har ägare bland Sveriges befolkning. Många är det som älskar hund. När en hundägare går en promenad med sin hund är det mysigt, avkopplande, roligt och en härligt stund. Personen flanerar och i sin hand har hen ett koppel med en hund som går bredvid.
Men när jag går min ledarhund så är jag inte ute och går med min hund. Jag går. Det är det jag håller på mig. Jag går, från A till B.
Tänk dig att du också är på väg någonstans - mot tunnelbanan eller spårvagnen. Det dundrar bilar förbi, och kanske regnar det lite. Kanske ska du till ditt jobb eller handla något i en affär. Du går där på trottoaren och funderar på ett mail du borde ha svarat på, ett möte du hoppas komma i tid till och att du inte får glömma handla kaviar på vägen hem. Då. Plötsligt. Ur tomma intet kommer det fram en okänd person och sätter sina händer framför dina ögon. Samtidigt som den trevligt börjar snicke-snacka om hur fina ögon du har, eller att hens kusin också har fina ögon. Nog skulle du bli lite irriterad du också? I alla fall efter ett tag, om det händer alltför ofta? Eller under några år?
Det är precis detta som kan hända om du mött mig med min ledarhund och jag varit lite otrevlig, trots att du egentligen menat väl och bara velat prata om hur fin hund jag har. Men nästa gång du ser en ledarhundsförare så tänk inte att där går en människa med sin hund.
Jag ser mig snarare som ett ekipage med en svans, två hjärnor, sex ben, en arm, två munnar, två par öron, två näsor men bara ett par ögon. Det paret sitter ca 60 cm upp från marken. Det är därför jag har ledarhund. Det är de där ögonen. Samspelet mellan mig där bak i ekipaget och de där ögonen där fram. För en synskadad är det magiskt att på ett säkert och självständigt sätt göra något så simpelt som att gå!
Illustration: Anette Jahnke
Bildtolkning: En svart schablon bild av en ledarhundsekipage, där ledarhundens ögon syns tydligt. d
tisdag 27 april 2021
Att föra en kropp framåt - två år med ledarhund!
Förvåningen kommer först. Bröstkorgen hävs. Luften stannar kvar. Magen dras in. Ögonbrynen höjs. Ögonen stängs. ”Jäklar”, ekar det i skallen. Förvåningens sorti ger plats för deja-vu -känslans välbekanta entré. Sen händer allt både långsamt och snabbt. Vristen knycker till. Höften landar tungt. Kepsen flyger av. Käppen rullar iväg. Axeln fångar kroppens rörelse då den träffar asfalten. Baksidan av handen skrapar i. Sen blir allt stilla. Jag låter smärtan komma. Jag sväljer, andas vant ut och känner smärtan klinga av. Kepsen nuddar min nacke. Käppen ligger vid vänstra skon. Jag reser mig, borstar av byxorna, sätter på kepsen och plockar upp käppen. Telefonen ringer. Jag känner hur höftens blåmärke breder ut sig medan jag börjar gå vidare mot kontoret. ”Anette här”, svarar jag. ”Hej hej! Camilla här, jo vi skulle ju stämma av kring din föreläsningen på fredag”…..
Det är två år sedan som jag slutade att titt-som-tätt trilla och slå mig. Då kom min ledarhund Mandy in i mitt liv. Om mitt första år som ledarhundsförare skrev jag för ett år sedan här på bloggen. Och nu har ytterligare ett år gått. Denna gång tänkte jag ta upp en effekt av att få en ledarhund som jag inte alls var beredd på.
Som synskadad är det fysiska rummet inte ditt längre. Du kan inte röra dig säkert. Trots att det inte är något fel på dina armar, ben eller din kondition. Att ha en stark fungerande kropp och inte kunna använda den fullt ut i vår tre dimensionella värld ger stundtals en klaustrofobisk känsla, men inte för att den är för trång utan för att världen är för bred och vid. Du kan trilla när som helst på vad som helst.
Detta påverkar hur du går. Med käppen i hand hade jag alltid blicken sänkt ner mot marken några meter framför fötterna för att försöka undvika eventuella hinder. Den gångstil jag utvecklade över tid blev en framåtlutad stil. Lite som om du vore en något hopfälld fällkniv. Du går som OM du skulle trilla. Eller, som om du vore en aning salongsberusad, fast utan att vara det minsta fnissig. Din kropp blir spänd. Ibland kunde jag stanna upp och aktivt känna efter för att försöka slappna av. Då kunde jag verkligen känna hur extremt spänd jag var i låren, baken, ryggen, axlar, nacken och käkarna.
Min kropp kunde bli fruktansvärt trött. Så där trött som man var när man var gravid i vecka 10. När jag kände den bekanta tröttheten närma sig så tryckte jag i mig mat, nötter, bananer och gröt. Tog Ipren, Alvedon och muskelavslappnande piller. Sen låg jag väldigt still. Det brukade ta 24–36 timmar innan min kropp var tillbaka.
Sen kom Mandy. Jo, det är coolt att kunna ta sig från A till B. Men det är också cool att få sin kropp tillbaka. Plötsligt kunde jag resa blicken från marken. Upptäcka hus och affärer med mitt lilla kikarsikte till synfält i centrala Göteborg som jag aldrig sett förut. Att resa blicken upp gör att du sträcker på dig. Dina axlar faller ner. Huvudet riktas rakt fram. Du går rakryggad. Höften skjuts fram. Magen dras in. Selens handtag vilar både lätt och bestämt i handen. De sex benen rör sig rytmiskt. Man flanerar inte med en ledarhund. Man går som om man är på väg någonstans.
onsdag 29 april 2020
Hipp hurra! Ett år som ledarhundsförare på ledarhundens dag!
Tänk dig att du leder ett möte med en ny grupp människor du har startat upp ett projekt med. "Klockan är snart 12, det är dags att vi snabbt går bort till lunchrestaurangen där jag har bokat ett bord. Det är bara nerför Götgatan och sen en snutt på Hornsgatan. 10 min bort". Det låter lätt och smidigt. Men du vet att du inte kommer kunna gå dit. Själv. Du kommer behöva krypa nära och kroka arm men någon av dessa okända människor som du precis har träffat.
Det har gått exakt ett år sedan min ledarhund Mandy kom in i mitt liv. Nu kan jag resa mig från en god middag med mina kollegor och säga "vi ses imorgon", sela på Mandy och säga "sök ut". Hon tar mig ut genom restaurangen, och hittar otroligt snabbt på ett nytt hotell. Hon minns till och med vilken dörr vi ska till i en lång korridor med hotelldörrar.
Nu kan jag resa mig från ett möte och säga, "då går vi på lunch på Eken!". Sela på Mandy, säga "före, vänster"samtidigt som vi diskuterar hur vi ska arrangera vårt första gemensamma seminarium i höst.
Detta är två exempel ur min arbetsvardag. Små små banala saker i en fullt seendes persons liv. Men mer omständiga i en synskadads liv.
Först, bara så ingen missförstår mig. Det är oftast mycket trevligt att få hjälp av både kända och okända människor att ta mig från A till B.
Men.
Den frihetskänsla som Mandy ger mig går nästan inte att beskriva i ord. Även om jag just nu försöker.
Det första jag såg av Mandy när hon hoppade ur instruktören Sarahs bil var Mandys smala midja. Oj, tänkte jag, skulle jag inte ha en knubbig lite labrador? Smal midja, lång tjock päls och grov framdel. Hunden är ju vacker! Det första Mandy gjorde vara att hoppa, skutta och pussa till mig bordust. Oj, tänkte jag, skulle inte ledarhundar vara väluppfostrade? "Det där gick ju bra, sa Sarah, hon tycker om dig".
Vem är då Mandy? Vilka egenskaper har hon? En ledarhundskonsulent vid SRF har beskrivit Mandy med fyra ord som jag efter ett år verkligen håller med om: 1) självsäker; 2) självständig; 3) modig och 4) rätt mycket kamp i henne. Hon är dessutom en varken hård eller mjuk hund, utan mitt emellan (hårda hundar är ofta polishundar, mjuka är ledarhundar).
När vi ska gå över en gata, då vrider sig Mandy alltid lite åt vänster. Hon gör en liten lov, som om hon kollar att läget är fritt. "Tja, det ser bra ut matte, häng med, nu kör vi" och så återgår hon självsäkert till att gå rakt över gatan.
Många gånger har jag känt ett MYCKET starkt drag i selen. Bestämt leder hon mig först till vänster, rundar något okänt stort och sen travar hon iväg fem meter till höger. Sätter sig ner vid stolpen. Hon undslipper sig en lång utandning. Självständigt har hon återigen baxa mig ur någon grannes trädgård som jag envist har förvirrat mig in i. Hon ger mig en bitch-blick, snett uppåt, så att ögonvitorna syns.
När vi svänger om hörnet är ljudet öronbedövande. Till höger bilar arbetare bort stenar ur en grop i marken, och till vänster står en stor grävskopa på tomgång. Det är staket här och där. Hon tvekar inte en sekund. Modigt leder hon mig lugnt och tryggt förbi oväsendet, gropar, staket, arbetare och maskiner.
När vi befinner oss på Arlanda, och har precis gått av Arlanda express. Vi ska hitta en hiss upp, och ta oss till Clarion Hotell. Vi söker först längst ner till höger på perrongen, sen till vänster. Hon ger inte upp. Hon travar ivrigt på, och kämpar. Hissen ska hittas.
Sen kommer kamplusten fram också när hon är ledig. Hon tar gärna livet av sin älskade tyg-and, fler gånger om dagen. Tror vi har avverkat över 15 stycken. Med mig vill hon gärna leka genom att bita mig i öronen. Då biter jag tillbaka medan hon imiterar en väsande kaxig Darth Vader. Det är vår favoritlek.
Så. Ett år av mycket arbete (det krävs mycket träning hela tiden!) och mycket glädje. Då kommer vi till de mer tråkiga delarna. Som är nya för mig. Det finns något mycket ironiskt med att ha en ledarhund. Jag kan plötsligt ta mig från A till B. Men jag har inte alltid laglig rätt att få komma in på B. De lagar vi har i Sverige gör det lagligt för t.ex. restaurangägare eller matbutiksägare att neka mig tillträde med min hund. I andra länder är det klassats som diskriminering. Men inte i Sverige. Här har vi rätt att diskriminera. Detta tillsammans med att det faktiskt råder stor okunskap kring ledarhundar i samhället (t.ex. stör-inte-hunden-när-den-jobbar förstås inte alltid) gör att jag nästan dagligen känner mig exkluderad i samhället. Det är en väldigt märklig och ny känsla för mig.
Idag firar vi ett år jag och Mandy.
Idag firar vi också ledarhundens dag!
Detta kan vi t.ex. göra genom att upprepa den information jag gick ut med då jag fick en ledarhund: 1) sök inte kontakt med en ledarhund, vare sig den är i sele eller i koppel; 2) ledarhundar sprider mindre allergener då de är väldresserade och inte springer omkring. Det finns idag ca 900 000 privathundar, så de 250 ledarhundarna som finns i Sverige bidrar marginellt till spridning av allergener; 3) bara för att du inte får ta kontakt med vår ledarhund, betyder det inte att du inte får ta kontakta med oss förare! Var inte rädda för att göra fel, fråga!
Sist, men inte minst, borde vi fira genom att få politikerna att få upp ögonen för den bristande lagstiftningen i Sverige! Eller hur Mandy?
söndag 10 september 2017
Sköna gröna värld
lördag 17 januari 2015
Men en ny kroppsdel i en tvådimensionell värld
Men, jag har nu funnit en ny värld där hela min kropp blir alldeles fri. Inte en spänd skinka så långt ögat når! Det är i simbassängen. Sedan drygt ett år tillbaka simmar jag varje morgon innan jobb. Jag har nog blivit beroende. Jag simmar med mina gamla simskolekunskaper som jag försöker utveckla genom att bara känna mig fram. Eftersom jag under min uppväxt tränat mycket dans och senare yoga har jag en hygglig kroppsmedvetenhet. Denna utforskar jag i simbassängen. När blir det bra rytm? När går det fortare? Jo, någon dag ska jag ta en simlektion eller två. Nyligen köpte jag ett par slipade standardsimglasögon, som jag ser lite i, men ännu mindre än vanligt. Det går att simma med ännu mindre syn har jag upptäckt, jag känner var banrepen är. Det är svårt att simma vilse. Vattnet som rusar över min kropp blir som en fartvind, en fartupplevelse (även om det inte går så snabbt). Det är helt magiskt när man når en rytm, där andning och simtag går i ett och man tänker inte längre på att man befinner sig i vatten. Men bara är.
Men, varför slappnar jag då av? Jo, för det är mycket svårt att trilla när man simmar. Det är väldigt svårt att slå sig. Simbassängsvärlden är enkel, nästan tvådimensionell. En tydlig rektangel och en riktning, fram och tillbaka. Ungefär samma människor varje morgon, ett par tanter, en äldre herre, en proffssimmare, par stycken som tränar rehab, några skolungdomar som inte kan simma utan går kurs tidigt på morgonen.
Brandmännen dyker upp ytterst sällan.
Kanske för sällan även för en med litet synfält….
Eller så har de varit där utan att jag märkt det :)
Det fina i kråksången är att jag nyligen upptäckte en ny kroppsdel på mig själv.
Om ni tänker er armhålan, så har det liksom växt ut en ny muskel där, runt skuldran.
Faktiskt lite coolt så där på äldre dar, kanske kan bli användbar vid nästa shoppingtur?
lördag 12 april 2014
Blame it on the blindness
Eller mitt språk?
Mitt verbala språk är naturligtvis förträffligt – en lagom skorrande skånska blandad med alltför många svordomar.
Ok, då är frågan…varför jag i engagerade diskussioner alltid väljer att klämma till med ett ordspråk. Typ:
Kasta ut badvattnet.
Det är ju inte spikat i sten.
Dra alla huvud över en kam.
Sätta huvudet på spiken.
Ta hornen vid tjuren.
Stel som en fura.
Sålt pengarna och tappat smöret.
Ju flera soppor desto sämre kockar.
Sura i det bitna äpplet.
Hur man än gör så har man rumpan fram.
Hon har verkligen tjock näsa!
Jaha, varför talar jag så här? Blame it on the blindnesss….
Ett sinne som har skärpts är ju hörsel. För ett tag sedan skulle jag ta ett tidigt flyg från Landvetter.
Jag smet in på de nyrenoverade fräscha toaletterna på Landvetter. Sittandes på toan i godan ro, börjar jag lägga märke till att Landvetters toaletter spelar musik. Å, tänker jag, här ska vi försöka invagga flygresenärerna i en cooool mode. Min extrema hörsel vässar öronen.
Men vänta, vad spelar de?
Det spelar ju samma avslappningsmusik med valsång som jag brukar lyssna på.
Oj, så avslappnad de vill vi ska bli.
Jag spolar, tvättar händerna, går ut och sätter mig att vänta på boarding med ett avslappnat leende.
Min extrema hörsel vässar öronen. Vad i helvete? Har de samma avslappningsmusik i vänthallen?
Nu går de lite väl långt, tänker jag och tar upp telefonen för att lägga ut på Facebook om Landvetters nya policy för avslappnade resenärer. Då stirrar jag på min telefon.
Ur den strömmar ljudet av valsång, vågor som bryts och den beslöjande nära-micken-rösten som säger "sätt en färg på avslappningen och låt färgen fylla dig mer och mer…"
Jag stänger snabbt av musiken. Ser mig omkring.
Ingen inom mitt synfält verkar ha reagerat.
Jag funderar ett tag. Flera tag.
På något sätt…
….det är inte i spikat i sten än…
….men på något sätt ...
….Blame it on the blindness!