Sköna gröna värld

 - Om vi skulle köpa ett billigt gammalt stationshus ute på landet? Som vi kan åka till på helgerna? slängde min man ur sig en fredagskväll för snart två år sedan. Det var startskottet för vårt ”fredagsmys” ­­– Hemnet & rödvin. 

Missionshus i Trosa? Konsumbutik i Gagnef? En gammal skola i Falköping? Ett torp i skogen, vid en sjö eller en äng? 400 000 kr? 200 000 kr? Sakta men säkert smög sig verkligheten ikapp oss. Jag som inte ser så mycket längre och van vid Göteborg eller Stockholm - hur skulle jag klara mig ute på landet? Hur ensligt kan det vara? Och hur skulle jag kunna ta mig dit själv? Asch, jag får väl unna mig en taxi från någon tågstation om det kniper, tänkte jag, tills storstadsmänniska i mig pinsamt insåg att taxi finns inte alltid på landet

Men så en fredag, fladdrade ett litet vitt hus förbi i söklistan på Hemnet. Men, vänta! Jag känner igen det huset – det är ju Emils hus, utbrast jag. Där har jag varit som barn! Lösningen blev att köpa ett litet billigt 50-tals hus vid en gammal grusväg i min pappas födelseort i Dalsland. I det lilla stationssamhället spenderade jag mina första femton somrar i livet för trettio år sedan. Idag består samhället av ca 100 personer. Otroligt nog så går det buss och tåg dit från Göteborg. Efter viss träning med min dotter och på ljusa dagar klarar jag av att åka dit själv. Senaste gången lyckades jag lura ut hur bussarna vid stationen i Mellerud stannar. Själva busskuren står inte vid vägen som brukligt där bussar stannar, utan mer vid kortsida. Det är egentligen en märklig konstruktion av kanter, gräsplättar, plattor och övergångsmakeringar. Det har tagit mig ett år att inse – eller se – detta.    

Hur är livet på landet för mig med RP och van vid storstaden? Att gå i skogen är svårt. Det krävs energi, käpp, gummistövlar samt make eller barn. På andra sidan vägen, en kvart rätt in i skogen från vårt hus finns en stor tjärn dit jag och min pappa brukade gå när jag var barn. Helt ostört kan man hasa ner för klipporna och bada i sjön i bästa Ronja-Rövardotter-stil. Helt underbart. Men dit kan jag inte gå själv. Det finns inga riktiga stigar, och nyligen har man också fällt en del träd. Jag har övat en gång, men det är oerhört lätt att jag tappar orienteringen.   

Men på grusvägarna kan jag gå. Och sådana finns det många. Inga trottoarkanter. Inga plötsliga trappor. Extremt få bilar. Extremt få människor. Jag älskar det knastrande ljudet. Upphör ljudet då har jag tagit ett steg in mot diket. Ljudet bildar en rytmisk melodi som ackompanjerar mina icke lika taktfasta tankar. Men går jag inte vilse? Att jag varit här som barn gör att jag kan orientera mig. Jag har redan en inre karta och kompass.

Jag tar till vänster på vår lilla grusväg, går en liten bit vid vägrenen på den stora vägen, sen ner till samhället och svänger höger. Då har jag redan passerat min farbrors förfallna hus, min farfars för länge sedan sålda sågfabrik och när jag svängt finner jag min pappas barndoms hem på vänster sida. Alla är nu döda. Många av dem ligger på kyrkogården som jag når efter att jag gått över järnvägen. Svänger jag vänster ner för en backe och runt kyrkan möts jag av höga träd, en gammal bondgård, böljande åkrar och ängar med vajande solrosor. När grusvägen efter tjugo minuter tar slut har jag nått sjön som breder ut sig med sin båtbrygga och badplats.

Jag har ca 5 graders synfält kvar och i detta fält är inte synskärpan den bästa. Jag ser kanske ett par av de översta raderna på optikerns bokstavstavla med glasögon. Men njuta kan jag. Jag har funderat mycket på vad som gör att jag njuter så i vårt hus i Dalsland.

Första njutningsmedlet är tystnaden. Avsaknaden av ett pågående dovt monotont stadsljud. På landet kommer varje ljud i ensamt majestät. En hackspett hackar. En bil passerar. En motorsåg startar. Oslotåget far förbi. En hund skäller. En kattuggla hoar. En älg brölar. Eller vad det där en ko? Men däremellan är det helt tyst. Möjligtvis smeks tystnaden av lövens rasslande mot varandra när vinden far igenom trädkronorna.

Därefter är det lukten. Grus, jord, gräs, gran, skog, regn, sol, okända blommor och nyfällda träd. Smaken? Grillade lammspett, tzatziki, majs, paprikor och tomater. Grillade i vår ”hipsterhörna” på baksidan av huset samtidigt som en kall Melleruds Ale glider ner. Men då jag för första gången på trettio år åt hårdstekt abborre då slog smaklökarna klackarna i taket! Två abborrar fick min man som saknar helt erfarenhet av fiske. Vad gör vi nu? tjöt vi båda då han fick napp. Fånga fisken, skrek min man medan han höll fiskespöet högt upp i luften medan abborren dinglade fram och tillbaka. Var???? skrek jag. Med gemensamma krafter fick vi tag i den stackars abborren. När fisken senare skulle rensas då försvann plötsligt alla familjemedlemmar. Barn och make pös iväg. Att rensa fiska utan att se så tydligt har sina fördelar – man ser inte mycket av de äckliga inälvorna.

Men vad ser jag då? Kom! tjoar min man, ni måste se en helt otrolig stjärnhimmel. Barnen rusar ut i den kalla höstnatten. Jag hör deras lyriska röster. Jag går också ut på vårt trädäck. Samtidigt som jag gläds med dem så gör sig den välbekanta sorgen sig påmind. Stillsamt och smärtsamt blandas både glädje och sorg. Jag blinkar bort en tår. Stjärnor kan jag inte längre se.    

Men på dagen ser jag fortfarande. Och dagen är grön. Femtio nyanser av grönt. Även om mitt färgseende inte längre stämmer, så upplever jag fortfarande träd, gräs och ängar som grönt. Däremot kan jag missta en grön tröja för att vara blå. Men varför upplever jag min tillvaro så grön? För himlen ryms inte längre i mitt synfält. Allt blir grönt. En rofylld färg.

Sammanfattningsvis, livet på landet i Dalsland känns som att omsvepas i en alldeles nytvättad, väldoftande, varm, mjuk, lyxig badhandduk – som är läckert grön.