Laglig rätt att neka mig och min ledarhund

Tänk dig att det syns på dig att du är allergiskt mot hund, till exempel att dina öron är röda. Du är på väg in på en restaurang.

- Stopp, du kan inte komma in, säger restaurangägaren. 

- Varför då? 

- Det kan komma en ledarhundsförare, så det går inte. Det finns 270 i Sverige och någon kanske kommer. 

Tänk dig att det syns på dig att du är hundägare och äger någon av de 1 miljoner hundar som lever i Sverige. Du är på väg in på en restaurang. 

- Stopp, du kan inte komma in, säger restaurangägaren. 

- Varför då? 

- Det kan komma någon som är allergisk, så det går inte. 

Känns detta igen? Förmodligen inte. Men det är vardag för oss ledarhundsförare. För det första nekas vi ofta att komma in på restauranger och butiker för att det skulle kunna komma en allergiker. För det andra, släpps alla hundägare in i alla restauranger och butiker - de som tillsammans egentligen bidrar till allergikernas problem. 

Butiker och restauranger i all ära, men det händer att vi ledarhundsförare nekas jobb, utbildning och bostad med hänvisning till att vi har ledarhund. Vi stoppas från att gå in på sjukhus, teatrar, gym, hotell, kyrkor och vissa färdmedel. Vi vet aldrig med säkerhet om vi kan komma in på B, när vi har tagit oss självständig dit från A, utan att se. 

Detta kan bero på att lagstiftningen, antigen ger oss för svagt stöd, och/eller att den aldrig har prövats i domstol. Diskrimineringsombudsmannen (DO) har fått över hundra anmälningar om diskriminering mot ledarhundsförare men ingen har prövats. Lagstiftningen ger nämligen butiks- och restaurangägare RÄTT att neka oss. Lagstiftningen ger ägarna också RÄTT att tillåta oss att gå in. Så vi är utlämnade där på trottoaren utanför butiken eller restaurangen till människors välvilja, eller godtycke. Tänk om du som allergiker eller hundägare skulle leva din vardag med en sådan osäkerhet? 

Ja, men det är väl inte hela världen tänker ni seende. Om du vore en allergiker eller en hundägare som nekats inträde på en restaurang, vad hade du gjort? Förmodligen vänt dig om, spanat efter ett alternativ längs gatan. Tagit upp din mobil och snabbt googlat upp ett nytt ställe. Du hade satt det ena benet före det andra och gått i väg med hjälp av alla dina fem sinnen. För en ledarhundsförare innebär ett ”nej” arbete. 

För att ta sig mellan A och B är en ledarhund fantastiskt, men en hund hittar inte. Det gör vi. Inte genom att se utan genom att förbereda oss noga. Antingen så går vi längs en intränad rutt, som tagit några dagar att träna in med en instruktör eller en seende kompis. Om vi inte går längs en av våra intränade rutter, så har vi förberett oss genom att med rätt belysning och förstoring på datorn kollat på google-maps med de synrester vi eventuellt har. Vi har lagt in en ”ljudfyr” på adressen i den app vi använder då vi går till restaurangen för att inte gå åt fel håll. På väg dit kanske vi använder två olika appar samtidigt i vårt headset, en som talar kontinuerligt om vart vi går och en som anger en vägbeskrivning. Allt får man ta med en nypa salt, då GPS:n inte är helt pålitlig. Kanske stämmer vi av på FaceTime med dottern. Så blir vi nekade. Kan vi inte bara vända på klacken och på ett enkelt sätt gå till ett nytt ställe. 

Ja, men det är väl inte hela världen tänker ni seende, det är väl bara att ringa i förväg. Jo, det kan man göra men erfarenheten är att vi då snabbt får ett NEJ. Det är lättare att neka en person på mail eller telefon än IRL. Dessutom är det inte alltid praktiskt möjligt att maila/ringa då vi precis som alla andra vill och kan behöva göra spontanbesök på kaféer, butiker och restauranger. 

Vad gör då Sveriges regering åt detta? De har nu gett Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att genomföra en informationskampanj mot butiker och restauranger om skyddet mot diskriminering av ledarhundsförare. 

Men det är en gåta vad regeringen tycker DO ska informera om? På vilka sätt ”straffas” någon om man diskriminerar en ledarhundsförare? DO kan inte uppvisa några exempel på påföljder från tidigare fall, då det aldrig prövats, och hur många kampanjer som än görs år ut och år in så har butik/restaurangägare laglig rätt att säga NEJ. 

Och, vad vill egentligen restaurangbranchen? I FB-gruppen Resturangbranch.se med 19800 medlemmar lade jag in en text med snarlikt innehåll som denna bloggpost. I kommentarerna till mitt inlägg fanns de som glatt välkomnade oss ledarhundsförare, men det fanns också andra kommentarer som tyder på vi ledarhundsförare kommer få stå kvar där ute på trottoaren utanför restaurangen medan informationskampanjen drar snabbt förbi och förändrar inget. 

Regeringen borde lyfta blicken. I många andra länder till exempel Norge och Finland är det lagliga skyddet för ledarhundsförare starkare. Där vågar man ta ställning! Ni kan lyssna på en kort intervju av Finn Hellmann om hur företrädare för Norges och Finlands allergiförbund förhåller sig till ledarhundsförare. 12(Videon är gjord för några år sedan, så den politiskt ansvarige är en annan än den som nämns i filmen)

Så regeringen, gör om och gör rätt, våga! 

Vi ska ju inte behöva åka till Norge för att få en underbar semester, även vi vill kunna hemestra utan oro. 

Syntolkad bild: En bild på ett FB-inlägg där förarna Anette och Susanne "känner sig svartsjuka" i Norge, och hur mycket de uppskattat den självklara acceptans som finns kring ledarhundar i Norge. Till texten finns en bild på Anette, Susanne och ledarhundarna Nita och Frasse på en tågperrong.

I texten fanns ytterligare en bild, en skärmdump på två kommenterar på min inlägg i FB-gruppen Resturangbranchen.se. Dessa lyder så här: 

"Vem bryr sig. Är inte en rättighet att få gå in på en restaurang. Sen kan jag tycka det är förjävligt. Men det är är en PRIVAT driven företag/rörelse inte ett statligt sådant. Man har INTE automatiskt rätt till allt, det bestämmer ägaren/hyrestagaren själv." 

"Men det är faktiskt också så att det inte är en rättighet att gå på restaurang och det bör vara upp till var och en näringsidkare att själva bestämma det. Det är ju trots allt deras cafe/butik/restaurang." 

 

En ibland otrevlig ledarhundsförare firar!

En av de saker som ingår i ledarhundsförarlivet är möten med människor som dagligen tar kontakt. Det kan var för att prata hund, prata ledarhund eller för att hjälpa till. Ett tag pratade jag nog med minst tre okända människor dagligen. Ofta är dessa korta interaktion mycket trevliga. Men. Inte alltid. Jag märker också nu, efter tre år som ledarhundsförare, att jag blivit allt mer...otrevlig! 

Jag kan snäsa åt folk. Jag kan ilskna till. Det är inget jag är stolt över. Men, en nödvändighet har jag insett. 

För att förklara mitt otrevliga beteende behöver jag beskriva skillnaden mellan att ha, och gå med hund. och att ha och att gå med ledarhund. Runt 1 miljon hundar i Sverige har ägare bland Sveriges befolkning. Många är det som älskar hund. När en hundägare går en promenad med sin hund är det mysigt, avkopplande, roligt och en härligt stund. Personen flanerar och i sin hand har hen ett koppel med en hund som går bredvid.

Men när jag går min ledarhund så är jag inte ute och går med min hund. Jag går. Det är det jag håller på mig. Jag går, från A till B. 

Tänk dig att du också är på väg någonstans - mot tunnelbanan eller spårvagnen. Det dundrar bilar förbi, och kanske  regnar det lite. Kanske ska du till ditt jobb eller handla något i en affär. Du går där på trottoaren och funderar på ett mail du borde ha svarat på, ett möte du hoppas komma i tid till och att du inte får glömma handla kaviar på vägen hem. Då. Plötsligt. Ur tomma intet kommer det fram en okänd person och sätter sina händer framför dina ögon. Samtidigt som den trevligt börjar snicke-snacka om hur fina ögon du har, eller att hens kusin också har fina ögon. Nog skulle du bli lite irriterad du också? I alla fall efter ett tag, om det händer alltför ofta? Eller under några år?

Det är precis detta som kan hända om du mött mig med min ledarhund och jag varit lite otrevlig, trots att du egentligen menat väl och bara velat prata om hur fin hund jag har. Men nästa gång du ser en ledarhundsförare så tänk inte att där går en människa med sin hund. 

Jag ser mig snarare som ett ekipage med en svans, två hjärnor, sex ben, en arm, två munnar, två par öron, två näsor men bara ett par ögon. Det paret sitter ca 60 cm upp från marken. Det är därför jag har ledarhund. Det är de där ögonen. Samspelet mellan mig där bak i ekipaget och de där ögonen där fram. För en synskadad är det magiskt att på ett säkert och självständigt sätt göra något så simpelt som att gå! 

Illustration: Anette Jahnke

Bildtolkning: En svart schablon bild av en ledarhundsekipage, där ledarhundens ögon syns tydligt. d

 

Att föra en kropp framåt - två år med ledarhund!

Förvåningen kommer först. Bröstkorgen hävs. Luften stannar kvar. Magen dras in. Ögonbrynen höjs. Ögonen stängs. ”Jäklar”, ekar det i skallen. Förvåningens sorti ger plats för deja-vu -känslans välbekanta entré. Sen händer allt både långsamt och snabbt. Vristen knycker till. Höften landar tungt. Kepsen flyger av. Käppen rullar iväg. Axeln fångar kroppens rörelse då den träffar asfalten. Baksidan av handen skrapar i. Sen blir allt stilla. Jag låter smärtan komma. Jag sväljer, andas vant ut och känner smärtan klinga av. Kepsen nuddar min nacke. Käppen ligger vid vänstra skon. Jag reser mig, borstar av byxorna, sätter på kepsen och plockar upp käppen. Telefonen ringer. Jag känner hur höftens blåmärke breder ut sig medan jag börjar gå vidare mot kontoret. ”Anette här”, svarar jag. ”Hej hej! Camilla här, jo vi skulle ju stämma av kring din föreläsningen på fredag”…..

Det är två år sedan som jag slutade att titt-som-tätt trilla och slå mig. Då kom min ledarhund Mandy in i mitt liv. Om mitt första år som ledarhundsförare skrev jag för ett år sedan här på bloggen. Och nu har ytterligare ett år gått. Denna gång tänkte jag ta upp en effekt av att få en ledarhund som jag inte alls var beredd på. 

Som synskadad är det fysiska rummet inte ditt längre. Du kan inte röra dig säkert. Trots att det inte är något fel på dina armar, ben eller din kondition. Att ha en stark fungerande kropp och inte kunna använda den fullt ut i vår tre dimensionella värld ger stundtals en klaustrofobisk känsla, men inte för att den är för trång utan för att världen är för bred och vid. Du kan trilla när som helst på vad som helst. 

Detta påverkar hur du går. Med käppen i hand hade jag alltid blicken sänkt ner mot marken några meter framför fötterna för att försöka undvika eventuella hinder. Den gångstil jag utvecklade över tid blev en framåtlutad stil. Lite som om du vore en något hopfälld fällkniv. Du går som OM du skulle trilla. Eller, som om du vore en aning salongsberusad, fast utan att vara det minsta fnissig. Din kropp blir spänd. Ibland kunde jag stanna upp och aktivt känna efter för att försöka slappna av. Då kunde jag verkligen känna hur extremt spänd jag var i låren, baken, ryggen, axlar, nacken och käkarna. 

Min kropp kunde bli fruktansvärt trött. Så där trött som man var när man var gravid i vecka 10. När jag kände den bekanta tröttheten närma sig så tryckte jag i mig mat, nötter, bananer och gröt. Tog Ipren, Alvedon och muskelavslappnande piller. Sen låg jag väldigt still. Det brukade ta 24–36 timmar innan min kropp var tillbaka. 

Sen kom Mandy. Jo, det är coolt att kunna ta sig från A till B. Men det är också cool att få sin kropp tillbaka. Plötsligt kunde jag resa blicken från marken. Upptäcka hus och affärer med mitt lilla kikarsikte till synfält i centrala Göteborg som jag aldrig sett förut. Att resa blicken upp gör att du sträcker på dig. Dina axlar faller ner. Huvudet riktas rakt fram. Du går rakryggad. Höften skjuts fram. Magen dras in. Selens handtag vilar både lätt och bestämt i handen. De sex benen rör sig rytmiskt. Man flanerar inte med en ledarhund. Man går som om man är på väg någonstans. 

Hipp hurra! Ett år som ledarhundsförare på ledarhundens dag!

Tänk dig att du sitter på en middag på en konferensanläggning. Klockan börjar bli sent och du börjar känna dig riktigt trött. En intensiv arbetsdag med dina kollegor har avrundats med en riktigt god middag och ett glas vin. Men du kan inte resa dig och gå därifrån till ditt hotellrum. Själv. Du sitter och väntar, och avväger ett lämpligt tillfälle då någon annan reser sig.

Tänk dig att du leder ett möte med en ny grupp människor du har startat upp ett projekt med. "Klockan är snart 12, det är dags att vi snabbt går bort till lunchrestaurangen där jag har bokat ett bord. Det är bara nerför Götgatan och sen en snutt på Hornsgatan. 10 min bort". Det låter lätt och smidigt. Men du vet att du inte kommer kunna gå dit. Själv. Du kommer behöva krypa nära och kroka arm men någon av dessa okända människor som du precis har träffat.

Det har gått exakt ett år sedan min ledarhund Mandy kom in i mitt liv. Nu kan jag resa mig från en god middag med mina kollegor och säga "vi ses imorgon", sela på Mandy och säga "sök ut". Hon tar mig ut genom restaurangen, och hittar otroligt snabbt på ett nytt hotell. Hon minns till och  med vilken dörr vi ska till i en lång korridor med hotelldörrar.

Nu kan jag resa mig från ett möte och säga, "då går vi på lunch på Eken!". Sela på Mandy, säga "före, vänster"samtidigt som vi diskuterar hur vi ska arrangera vårt första gemensamma seminarium i höst.

Detta är två exempel ur min arbetsvardag. Små små banala saker i en fullt seendes persons liv. Men mer omständiga i en synskadads liv.

Först, bara så ingen missförstår mig. Det är oftast mycket trevligt att få hjälp av både kända och okända människor att ta mig från A till B.

Men.

Den frihetskänsla som Mandy ger mig går nästan inte att beskriva i ord. Även om jag just nu försöker.

Det första jag såg av Mandy när hon hoppade ur instruktören Sarahs bil var Mandys smala midja. Oj, tänkte jag, skulle jag inte ha en knubbig lite labrador? Smal midja, lång tjock päls och grov framdel. Hunden är ju vacker! Det första Mandy gjorde vara att hoppa, skutta och pussa till mig bordust. Oj, tänkte jag, skulle inte ledarhundar vara väluppfostrade? "Det där gick ju bra, sa Sarah, hon tycker om dig".

Vem är då Mandy? Vilka egenskaper har hon? En ledarhundskonsulent vid SRF har beskrivit Mandy med fyra ord som jag efter ett år verkligen håller med om: 1) självsäker; 2) självständig; 3) modig och 4) rätt mycket kamp i henne. Hon är dessutom en varken hård eller mjuk hund, utan mitt emellan (hårda hundar är ofta polishundar, mjuka är ledarhundar).

När vi ska gå över en gata, då vrider sig Mandy alltid lite åt vänster. Hon gör en liten lov, som om hon kollar att läget är fritt. "Tja, det ser bra ut matte, häng med, nu kör vi" och så återgår hon självsäkert till att gå rakt över gatan.

Många gånger har jag känt ett MYCKET starkt drag i selen. Bestämt leder hon mig först till vänster, rundar något okänt stort och sen travar hon iväg fem meter till höger. Sätter sig ner vid stolpen. Hon undslipper sig en lång utandning. Självständigt har hon återigen baxa mig ur någon grannes trädgård som jag envist har förvirrat mig in i. Hon ger mig en bitch-blick, snett uppåt, så att  ögonvitorna syns.

När vi svänger om hörnet är ljudet öronbedövande. Till höger bilar arbetare bort stenar ur en grop i marken, och till vänster står en stor grävskopa på tomgång. Det är staket här och där. Hon tvekar inte  en sekund. Modigt leder hon mig lugnt och tryggt förbi oväsendet, gropar, staket, arbetare och maskiner.

När vi befinner oss på Arlanda, och har precis gått av Arlanda express. Vi ska hitta en hiss upp, och ta oss till Clarion Hotell. Vi söker först längst ner till höger på perrongen, sen till vänster. Hon ger inte upp. Hon travar ivrigt på, och kämpar. Hissen ska hittas.

Sen kommer kamplusten fram också när hon är ledig. Hon tar gärna livet av sin älskade tyg-and, fler gånger om dagen. Tror vi har avverkat över 15 stycken. Med mig vill hon gärna leka genom att bita mig i öronen. Då biter jag tillbaka medan hon imiterar en väsande kaxig Darth Vader. Det är vår favoritlek.

Så. Ett år av mycket arbete (det krävs mycket träning hela tiden!) och mycket glädje. Då kommer vi till de mer tråkiga delarna. Som är nya för mig. Det finns något mycket ironiskt med att ha en ledarhund. Jag kan plötsligt ta mig från A till B. Men jag har inte alltid laglig rätt att få komma in på B. De lagar vi har i Sverige gör det lagligt för t.ex. restaurangägare eller matbutiksägare att neka mig tillträde med min hund. I andra länder är det klassats som diskriminering. Men inte i Sverige. Här har vi rätt att diskriminera. Detta tillsammans med att det faktiskt råder stor okunskap kring ledarhundar i samhället (t.ex. stör-inte-hunden-när-den-jobbar förstås inte alltid) gör att jag nästan dagligen känner mig exkluderad i samhället. Det är en väldigt märklig och ny känsla för mig.

Idag firar vi ett år jag och Mandy.
Idag firar vi också ledarhundens dag!
Detta kan vi t.ex. göra genom att upprepa den information jag gick ut med då jag fick en ledarhund: 1) sök inte kontakt med en ledarhund, vare sig den är i sele eller i koppel; 2) ledarhundar sprider mindre allergener då de är väldresserade och inte springer omkring. Det finns idag ca 900 000 privathundar, så de 250 ledarhundarna som finns i Sverige bidrar marginellt till spridning av allergener; 3) bara för att du inte får ta kontakt med vår ledarhund, betyder det inte att du inte får ta kontakta med oss förare! Var inte rädda för att göra fel, fråga!

Sist, men inte minst, borde vi fira genom att få politikerna att få upp ögonen för den bristande lagstiftningen i Sverige! Eller hur Mandy?

Sköna gröna värld

 - Om vi skulle köpa ett billigt gammalt stationshus ute på landet? Som vi kan åka till på helgerna? slängde min man ur sig en fredagskväll för snart två år sedan. Det var startskottet för vårt ”fredagsmys” ­­– Hemnet & rödvin. 

Missionshus i Trosa? Konsumbutik i Gagnef? En gammal skola i Falköping? Ett torp i skogen, vid en sjö eller en äng? 400 000 kr? 200 000 kr? Sakta men säkert smög sig verkligheten ikapp oss. Jag som inte ser så mycket längre och van vid Göteborg eller Stockholm - hur skulle jag klara mig ute på landet? Hur ensligt kan det vara? Och hur skulle jag kunna ta mig dit själv? Asch, jag får väl unna mig en taxi från någon tågstation om det kniper, tänkte jag, tills storstadsmänniska i mig pinsamt insåg att taxi finns inte alltid på landet

Men så en fredag, fladdrade ett litet vitt hus förbi i söklistan på Hemnet. Men, vänta! Jag känner igen det huset – det är ju Emils hus, utbrast jag. Där har jag varit som barn! Lösningen blev att köpa ett litet billigt 50-tals hus vid en gammal grusväg i min pappas födelseort i Dalsland. I det lilla stationssamhället spenderade jag mina första femton somrar i livet för trettio år sedan. Idag består samhället av ca 100 personer. Otroligt nog så går det buss och tåg dit från Göteborg. Efter viss träning med min dotter och på ljusa dagar klarar jag av att åka dit själv. Senaste gången lyckades jag lura ut hur bussarna vid stationen i Mellerud stannar. Själva busskuren står inte vid vägen som brukligt där bussar stannar, utan mer vid kortsida. Det är egentligen en märklig konstruktion av kanter, gräsplättar, plattor och övergångsmakeringar. Det har tagit mig ett år att inse – eller se – detta.    

Hur är livet på landet för mig med RP och van vid storstaden? Att gå i skogen är svårt. Det krävs energi, käpp, gummistövlar samt make eller barn. På andra sidan vägen, en kvart rätt in i skogen från vårt hus finns en stor tjärn dit jag och min pappa brukade gå när jag var barn. Helt ostört kan man hasa ner för klipporna och bada i sjön i bästa Ronja-Rövardotter-stil. Helt underbart. Men dit kan jag inte gå själv. Det finns inga riktiga stigar, och nyligen har man också fällt en del träd. Jag har övat en gång, men det är oerhört lätt att jag tappar orienteringen.   

Men på grusvägarna kan jag gå. Och sådana finns det många. Inga trottoarkanter. Inga plötsliga trappor. Extremt få bilar. Extremt få människor. Jag älskar det knastrande ljudet. Upphör ljudet då har jag tagit ett steg in mot diket. Ljudet bildar en rytmisk melodi som ackompanjerar mina icke lika taktfasta tankar. Men går jag inte vilse? Att jag varit här som barn gör att jag kan orientera mig. Jag har redan en inre karta och kompass.

Jag tar till vänster på vår lilla grusväg, går en liten bit vid vägrenen på den stora vägen, sen ner till samhället och svänger höger. Då har jag redan passerat min farbrors förfallna hus, min farfars för länge sedan sålda sågfabrik och när jag svängt finner jag min pappas barndoms hem på vänster sida. Alla är nu döda. Många av dem ligger på kyrkogården som jag når efter att jag gått över järnvägen. Svänger jag vänster ner för en backe och runt kyrkan möts jag av höga träd, en gammal bondgård, böljande åkrar och ängar med vajande solrosor. När grusvägen efter tjugo minuter tar slut har jag nått sjön som breder ut sig med sin båtbrygga och badplats.

Jag har ca 5 graders synfält kvar och i detta fält är inte synskärpan den bästa. Jag ser kanske ett par av de översta raderna på optikerns bokstavstavla med glasögon. Men njuta kan jag. Jag har funderat mycket på vad som gör att jag njuter så i vårt hus i Dalsland.

Första njutningsmedlet är tystnaden. Avsaknaden av ett pågående dovt monotont stadsljud. På landet kommer varje ljud i ensamt majestät. En hackspett hackar. En bil passerar. En motorsåg startar. Oslotåget far förbi. En hund skäller. En kattuggla hoar. En älg brölar. Eller vad det där en ko? Men däremellan är det helt tyst. Möjligtvis smeks tystnaden av lövens rasslande mot varandra när vinden far igenom trädkronorna.

Därefter är det lukten. Grus, jord, gräs, gran, skog, regn, sol, okända blommor och nyfällda träd. Smaken? Grillade lammspett, tzatziki, majs, paprikor och tomater. Grillade i vår ”hipsterhörna” på baksidan av huset samtidigt som en kall Melleruds Ale glider ner. Men då jag för första gången på trettio år åt hårdstekt abborre då slog smaklökarna klackarna i taket! Två abborrar fick min man som saknar helt erfarenhet av fiske. Vad gör vi nu? tjöt vi båda då han fick napp. Fånga fisken, skrek min man medan han höll fiskespöet högt upp i luften medan abborren dinglade fram och tillbaka. Var???? skrek jag. Med gemensamma krafter fick vi tag i den stackars abborren. När fisken senare skulle rensas då försvann plötsligt alla familjemedlemmar. Barn och make pös iväg. Att rensa fiska utan att se så tydligt har sina fördelar – man ser inte mycket av de äckliga inälvorna.

Men vad ser jag då? Kom! tjoar min man, ni måste se en helt otrolig stjärnhimmel. Barnen rusar ut i den kalla höstnatten. Jag hör deras lyriska röster. Jag går också ut på vårt trädäck. Samtidigt som jag gläds med dem så gör sig den välbekanta sorgen sig påmind. Stillsamt och smärtsamt blandas både glädje och sorg. Jag blinkar bort en tår. Stjärnor kan jag inte längre se.    

Men på dagen ser jag fortfarande. Och dagen är grön. Femtio nyanser av grönt. Även om mitt färgseende inte längre stämmer, så upplever jag fortfarande träd, gräs och ängar som grönt. Däremot kan jag missta en grön tröja för att vara blå. Men varför upplever jag min tillvaro så grön? För himlen ryms inte längre i mitt synfält. Allt blir grönt. En rofylld färg.

Sammanfattningsvis, livet på landet i Dalsland känns som att omsvepas i en alldeles nytvättad, väldoftande, varm, mjuk, lyxig badhandduk – som är läckert grön.

Men en ny kroppsdel i en tvådimensionell värld

Jag såg nyligen den underbara dokumentären "Jag ser dig" om Rena, en blind 17-åring på väg ut i vuxenlivet. Mellan, de som är födda blinda, och de seende som långsamt blir alltmer blinda, finns många olikheter och likheter. En sak som jag kände igen mig i, var hur svårt det är att röra sig i den  tredimensionella världen. I filmen ser man knoppen på den vita blindkäppen löpa längs trottoarkanten, precis som jag ibland numera behöver göra för att hålla riktningen och inte hamna i buskarna. Jag har tidigare skrivet om att rummet inte längre är min vän, och jag blev nu påmind. Jag kände igen mig i Renas rörelsemönster, även om jag fortfarande ser lite, så märker jag allt oftare att jag inte längre rör mig "som vanligt". Att röra sig i rummet medför en anspänning i kroppen som jag har svårt att förstå och kanske även acceptera. Senast, i julas ville barnen gå och julshoppa med sin mamma. Mitt i Nordstan, med två barn, vit käpp och tre miljoner göteborgare. Om jag stannade upp och tänkte "slappna av", så märkte jag hur spänningen i skinkorna släppte, rygg och axlar, ja i hela mig. Även om man försöker rabbla ett mantra "slappna av", så fungerar det bara i 30 sekunder, då ens uppmärksamhet riktas mot omvärlden. Shopping blir det i väldigt små doser.

Men, jag har nu funnit en ny värld där hela min kropp blir alldeles fri. Inte en spänd skinka så långt ögat når! Det är i simbassängen. Sedan drygt ett år tillbaka simmar jag varje morgon innan jobb. Jag har nog blivit beroende. Jag simmar med mina gamla simskolekunskaper som jag försöker utveckla genom att bara känna mig fram. Eftersom jag under min uppväxt tränat mycket dans och senare yoga har jag en hygglig kroppsmedvetenhet. Denna utforskar jag i simbassängen. När blir det bra rytm? När går det fortare? Jo, någon dag ska jag ta en simlektion eller två. Nyligen köpte jag ett par slipade standardsimglasögon, som jag ser lite i, men ännu mindre än vanligt. Det går att simma med ännu mindre syn har jag upptäckt, jag känner var banrepen är. Det är svårt att simma vilse. Vattnet som rusar över min kropp blir som en fartvind, en fartupplevelse (även om det inte går så snabbt). Det är helt magiskt när man når en rytm, där andning och simtag går i ett och man tänker inte längre på att man befinner sig i vatten. Men bara är.

Men, varför slappnar jag då av? Jo, för det är mycket svårt att trilla när man simmar. Det är väldigt svårt att slå sig. Simbassängsvärlden är enkel, nästan tvådimensionell. En tydlig rektangel och en riktning, fram och tillbaka. Ungefär samma människor varje morgon, ett par tanter, en äldre herre, en proffssimmare, par stycken som tränar rehab, några skolungdomar som inte kan simma utan går kurs tidigt på morgonen.
Brandmännen dyker upp ytterst sällan.
Kanske för sällan även för en med litet synfält….
Eller så har de varit där utan att jag märkt det :)

Det fina i kråksången är att jag nyligen upptäckte en ny kroppsdel på mig själv.
Om ni tänker er armhålan, så har det liksom växt ut en ny muskel där, runt skuldran.
Faktiskt lite coolt så där på äldre dar, kanske kan bli användbar vid nästa shoppingtur?

Blame it on the blindness

Jag funderar en del om mina övriga sinnen förändras i takt med att synen försvinner.
Eller mitt språk?
Mitt verbala språk är naturligtvis förträffligt – en lagom skorrande skånska blandad med alltför många svordomar.
Ok, då är frågan…varför jag i engagerade diskussioner alltid väljer att klämma till med ett ordspråk. Typ:
Kasta ut badvattnet.
Det är ju inte spikat i sten.
Dra alla huvud över en kam.
Sätta huvudet på spiken.
Ta hornen vid tjuren.
Stel som en fura.
Sålt pengarna och tappat smöret.
Ju flera soppor desto sämre kockar.
Sura i det bitna äpplet.
Hur man än gör så har man rumpan fram.
Hon har verkligen tjock näsa!

Jaha, varför talar jag så här? Blame it on the blindnesss….

Ett sinne som har skärpts är ju hörsel. För ett tag sedan skulle jag ta ett tidigt flyg från Landvetter.
Jag smet in på de nyrenoverade fräscha toaletterna på Landvetter. Sittandes på toan i godan ro, börjar jag lägga märke till att Landvetters toaletter spelar musik. Å, tänker jag, här ska vi försöka invagga flygresenärerna i en cooool mode. Min extrema hörsel vässar öronen.
Men vänta, vad spelar de?
Det spelar ju samma avslappningsmusik med valsång som jag brukar lyssna på.
Oj, så avslappnad de vill vi ska bli.
Jag spolar, tvättar händerna, går ut och sätter mig att vänta på boarding med ett avslappnat leende.
Min extrema hörsel vässar öronen. Vad i helvete? Har de samma avslappningsmusik i vänthallen?
Nu går de lite väl långt, tänker jag och tar upp telefonen för att lägga ut på Facebook om Landvetters nya policy för avslappnade resenärer. Då stirrar jag på min telefon.
Ur den strömmar ljudet av valsång, vågor som bryts och den beslöjande nära-micken-rösten som säger "sätt en färg på avslappningen och låt färgen fylla dig mer och mer…"
Jag stänger snabbt av musiken. Ser mig omkring.
Ingen inom mitt synfält verkar ha reagerat.
Jag funderar ett tag. Flera tag.
På något sätt…
….det är inte i spikat i sten än…
….men på något sätt ...
….Blame it on the blindness!

Färdtjänst & Dementorer

Det är en mörk vinterkväll.
Trött, hungrig och med en yogatrött kropp går jag ner för backen.
Jag har gått här förr. Det är för mig helt svart fast gatlamporna lyser sporadiskt.
Klockan visar 20.08.
Gatlamporna gör att kanten på trottoaren blänker till ibland.
Min blick letar efter de där blänken.
Där är böjen. Kanten böjer av mot vänster. Här tar trottoaren slut och gatan börjar.
Här brukar jag ställa mig och vänta på färdtjänstbilen.
20.10 ska den komma och garanterat "frammetid" är 20.40. Då hinner jag natta något av barnen.
Jag står med min vita käpp där på hörnet och stirrar på de få bilarna som kör förbi i korsningen.
Jag vill hem.
20.17 ringer jag till trafikledningen medan jag svär över att jag glömde termobyxorna. Standard som färdtjänståkare. För att klara av väntan när det är småkallt.

Alla telefonister är upptagna...

20.20
- Jag ska kolla säger telefonisten var bilen är. Efter ett par minuter. Bilen är bara några minuter bort.

Jag stirrar vidare på de få bilar som dyker upp.
20.27 ringer jag igen.

Alla telefonister är upptagna....

20.30
- Har den inte kommit? Jag ska ringa chauffören.
Tystnad.
Uppgivenheten närmar sig.

20.31
- Chauffören säger att hon har redan varit där och du var inte på plats.
- Va?!! Men jag har stått här sedan 20.08.
- Enligt taxichaufför fanns det ingen på adressen. Jag ska höra med henne igen.
Tystnad.

20.35
- Hon ska bara lämna en person sen kör hon tillbaka till dig. Klick.

Hur lång tid kommer detta att ta? Ska jag ringa upp en vanlig taxi istället? 300 kr kostar det. Asch, jag går ner till Vasaplatsen och tar spårvagnen. Den tar ju bara 17 minuter hem. Men då knackar mörkret på min axeln. Jag fixar inte en promenad på 10 minuter till Vasaplatsen. Jag är verkligen synskadad. Jag ser inte ett skit i mörker inser jag med tåspetsen på trottoarkanten. Rädd för att tappa bort var jag är. Nu känner jag en dementor närma sig. Som suger ur all glädje ur en och fyller en med dystra tankar. Okej, nu kan vi stoppa det här och så kan någon annan får vara synskadad ett tag. Det räcker nu.
Plöstligt bländas jag av strålkastarljus.

20.50
- Nemehejsan, hääärr står la du o väntar utbrister en sprudlande go taxichaufför.
- Ja säger jag ansträngt.
- Ja, detta bleva helt fel dö, säger hon när vi kör iväg.
- Såg du mig inte när du var här?
- Nä, dö jag hade en kund i bilen vet dö och ....å så vad de så att min telefon inte fungerade. Så jag körde vidare med den andra kunden istället.
- Men trafikkontoret ringde ju upp dig..?
- Ja, ...
- Då fungerade telefonen..?
- Ööö...ja, ja...ja plötsligt..
- Du tänkte inte på att ringa mig, när du inte hittade mig? Du har ju mitt mobilnummer på skärmen.
- Nä, det kunde jag ju inte eftersom telefonen inte fungerade....

Dementorerna far runt utanför bilen.
Här sitter en vuxen person och ljuger för mig. Här sitter en vuxen person och bara kör vidare.
Det är så förnedrande. Hade jag inte ringt trafikledningen hade jag sått där på kanten på trottoaren fortfarande. Ingen hade hört av sig.Tänk om jag vore helblind. Men det är du i mörkret viskar dementoren. Ja det är jag. Du kommer bli allt mer beroende av andra och ha mindre egen kontroll över ditt liv väser dementorerna. Tårarna bränner under ögonlocken. Men tänk om jag vore gammal. Tänk om jag vore fattig. Tänk om det vore min pappa med Alzheimers. Kanske är det värt 300 kr för att få hinna hem till att natta barnen och slippa den energi det tar att kämpa bort dementorerna. 1200 kr  i månaden om jag har ett yogapass i veckan? Har jag råd med detta? Hur mycket ska vi tjäna per månad så att jag kan med gott samvete kan bränna 300 kr på en taxiresa? Vi kan spara mindre till semestern?

Bilen stannar utanför mitt hus. Ljuset strålar ut från det rosa köket.  En dementor slinker med in. Jag blinkar bort tårarna. Jag ser min man och son sitta i vardagsrummet involverande i ett djupt samtal om hur Berlinmuren föll. Youtube filmer visar hur människor välter muren.
Jag tar några djupa lugnande andetag.
Jo jag har ett liv. Ett helt vanligt liv. Mitt liv.
Tar en skål yoghurt och går in i vardagsrummet.
I ögonvrån ser jag ur dementoren flyr ut från huset.
Dementorer tycker inte om rosa kök.

Öppnar dörren till mitt liv

Storvindarna snor runt vårt lilla radhus som ligger på en vacker hörna på Hisingen. Jag har precis avslutat en oktobermånad med fasligt många resor i mitt arbete. Kors och tvärs har jag farit oftast med X2000. Jag trivs verkligen på X2000 t.ex. mellan Göteborg och Stockholm. Speciellt i 1:a klass (som man kan få för samma pris som 2:a ibland) för då kan jag få maten vid platsen och slippa snubbla mig igenom tåget. Snubblandet har ju medfört att jag många gånger grabbat tag i folks kalufs eller avsaknad av kalufs då jag helt enkelt missat de små handtagen på stolsitsarna. Men vad gör det - X2000 är som att vara hemma, man slänger av sig skorna, kopplar upp datorn, lyssnar på Spotify, käkar Mannerströms tre-rätters.....kanske lite rödvin? Sen, går man på toa.

Hur mysigt som helst. 

Ensamhetens lovsång. 

Ingen i närheten som "bara" ska hämta en tröja, köpa en app på sin mobil eller få lappar från skolan ifyllda. Toalettvardagen för en förälder.  

Men inte i 1:a klass. 

Man kan kontemplera..i sin privata lilla bubbla. Ta god tid på sig. Det är ju 1: a klass.

Man kan avsluta med att betrakta näsan i spegeln. Passa på att krafsar bort något privat. 

Sen vänder man sig om. 

Först då ser man den vidöppna dörren. 

Precis som hemma. 

Blind Design

Hittade en följd intressanta bilder i iPhonen från en minnesvärd hastigt påkommen jobbresa till Västerås i våras kl 05.54. Gggr. Kön till espressobaren var för lång för att hinna köpa med sig desperatkaffe utan snabbt fick jag hoppa på ett nytt regionaltåg till Västerås. Jag har ondgjort mig förr kring dessa dubbeldäckare till tåg- småtrappor och glasdörrarnas eldorado. Klockan 5.57 drack jag världen minsta sunkautomatkaffe....och sakta började jag fundera över vem som designat dessa tåg. Mina koeffintorra tankar fick min blick att dras långt bort till en liten liten liten fläck på de vackert välvda dörrarna som så ofta mött min panna.

                                                                                                                                                                             


















Är det ett klistermärke?...eller vad i...?  kan det...jag reser och går närmare

Nä, men titta. Designern har tänkt på oss stackars hel och halvblinda människor som trots allt överlevt ett tag på tåget. Den lilla lilla bilden visar att dörren öppnas genom att röra lätt på dörren.  Tänk om jag hade sett denna lilla rektangel alla tidigare gånger jag åkt tåget och planlöst stått och tryckt på glasdörren. Men här finns mer information till mig, även den dag då jag är totalt helblind. Mitt på dörren finns prickig blindskrift på prickig glasdörr. Suveränt. Nu blev jag himla nyfiken - vad står det för väsentlig information till mig då? Jag vill läsa....

Men ack ack ack denna Designer. 

Hen vill jag gärna träffa.  

Mitt finger närmar sig den efterlängtade blindskriften.
Men ingen kittlande känsla i fingertoppen utan enbart ljudet...
...svisch..

Ps Jo, småfnittrandes började jag testade om och om igen om jag kunde hinna läsa innan dörren stängdes, men attans jag lyckades aldrig. Efter ett tag såg och insåg jag plötsligt att tågvagnen förutom välvda dörrar även innehöll passagerare...

Mörkrets makter

Sviiiisch och så var hela hösten förbi. Höst och vinter = mörker. Denna vinter är mitt mörkerseende helt borta. Stannar en taxi eller vår egen bil vid en trottoar för att hämta mig ser jag inte längre dörrhandtaget, trottarkanten eller om det verkligen är min egen bil. Ett par gånger har jag öppnat, vad jag trott var framdörren, och satt mig rätt på mina egna barn. Jag kan inte längre gå på välbekanta gator utan käpp. Fast jag gått mina 7 minuter från spårvagnshållsplatsen hem till huset minst 12 år x 365 dagar så går jag numera rätt in i busken då jag ska svänga. Surprise!
Så hur gör jag då i mörkret? Jag går på blänken som finns på t ex trottoarkanter. Men problemet denna vinter är att synfältet är så litet nu att jag ibland missa blänken. Dessa trygga grådaskiga linjer.

Men skam den som ger sig. Jag har precis kommit hem från en resa till Oslo, där jag aldrig varit förut. I fem dagar var jag på kurs. Kom dit i mörker, var där i mörker och åkte hem i solsken. Känslan av att röra sig i mörker påminner lite när tandläkaren borrar ett inte allt för stort hål. Lite obehagligt men man kan stå ut. Så hur jag gör då? Det krävs en del planering och det handlar inte om att shoppa eller gå på pubar. Här är de grundläggande mänskliga behoven som gäller: sova, ta sig dit man ska, äta och lokalisera toaletter. Först hitta ett hotell nära där jag ska vara, 6 minuter enligt maps.google.se. 6 minuter tog mig 40 minuter första morgonen i mörkret. Vänster från hotelldörren, sen höger, okända tidningsställ, små gropar, isfläckar, folk i morgonskritt och så det första av fem övergångsställen.



När jag märker att jag närmar mig ett övergångsställe i mörkret, är första frågan. Vart är själva övergången? Den kan vara typ fem meter in på vägen som korsar. Nästa fråga, finns det trafikljus? Nästa fråga - var är ljusen? Finns det inte, hör jag någon bil eller spårvagn? Går någon Norrman över?
Väl över, är frågan hur fortsätter trottoaren? Ibland hamnar man på ett torg eller början på en parkeringsplats. Kanter, slänter och avsatser. Sakta fann jag mig fram, ibland med och ibland utan "blänkhjälp". Jag snavade bara två gånger och gick in i bara ett tidningsställ på en vecka. Däremot doppade jag hela ärmen i salladsdressingen, smetade ut det riktigt fint i en stor fläck på byxan medan jag ovetandes mumsade vidare på kvällsbuffen i mys-pys-belysningen på hotellet.
Hade bokat ett hotell som bjöd på kvällsbuffe. Det är en del av planeringen. Förutom att ta mig till vart jag nu ska, måste jag ha mat på kvällen. Att promenera iväg tar så mycket energi - jag släntrar inte in på någon pub för avkopplingens skull direkt - jag vill äta på hotellet. Just det här hotellet var väldigt stiligt med mörkbruna väggar och golv. Trendigt värre. Tror jag i alla fall.

Tro ja. Ibland tror man helt fel. Som för en månad sen då jag trött gick upp för trapporna från stora aulan i Folkets Hus i Stockholm. Vi hade just avslutat en två-dagarskonferens. Min kollega och jag var sist ut från den stora salen. Jag går före, öppnar dörren och befinner mig i totalt mörker. Va f-n? Har de redan släckt ner hela Folkets Hus? Mina andra kollegor redan rusat till tåget? Tanken på att ta mig ut ur ett nedsläckt Folkets Hus... får mig att med skräckfylld förtjusning tänka på filmen "Natt på Museum".  - Alla har gått ??!! ropar jag till min kollega. - Nä, fnissar hon, det finns en dörr till. Hon öppnar en dörr till och utanför är det ett myller av folk på väg hem i ett upplyst Folkets Hus. Jag skrattade gott och valde att inte berätta att jag under konferensen råkat gå in bakom scenen efter att jag presenterat nästa föreläsare. Där hade jag hamnat i totalt mörker och när jag rörde mig åt vänster var jag på väg ut på scenen där föreläsare A höll låda. Försökte jag ta mig ut åt höger då jag var på väg ut på en annan scen där föreläsare B höll en lika ljudlig låda. Tanken på mig insnubblandes fick mig att sakta le i mörket medan jag tog upp min iPhone och tände ficklampan.

Vikten av att förstora

När man har RP kan man ha perfekt syn i det synfält som man fortfarande har kvar. Tyvärr så är jag även väldigt närsynt, dvs man ser dåligt på långt håll. Så jag har haft glasögon sen jag var 7 år. Det märkliga är att ju mer närsynt man är desto svårare är det att korrigera synen med glasögon. Alla tror ju att man får perfekt syn så fort man har glasögon. Men så har det aldrig varit för mig. Jag har typ bara kunnat se de fyra - fem översta raderna som optikern har på sin tavla MED glasögon. Idag ser jag typ de 3 översta raderna MED glasögon. Detta gör att jag kan inte läsa skyltar. Men även andra små tillfällen blir lite roliga . 

Till exempel om man ska läsa spårvagnstiderna högt upp. Texten kan jag inte med mina 162 cm över jordytan läsa. Vad göra? 

Kamera i mobilen fixar ! Man tar kort med sin Iphone....som man ser förstorar snabbt och enkelt.

Samma sak här...hur mycket väger jag? Kan ju i och för sig vara skönt att inte se? Men annars tag ett foto och förstora ! 

En helt annan sak...jag åkte för första gången tåg som hade två våningar. HEMSKT med massor av trappor, upp och ner och glasdörrar. Jag höll på snubbla flera gånger och dångande in i snygga glasdörrar. På toaletten gnuggade jag in händerna i tvål och så....som vanligt....vart katten sätter man på vattenkranen? Någon som vet?