söndag 16 februari 2014

Färdtjänst & Dementorer

Det är en mörk vinterkväll.
Trött, hungrig och med en yogatrött kropp går jag ner för backen.
Jag har gått här förr. Det är för mig helt svart fast gatlamporna lyser sporadiskt.
Klockan visar 20.08.
Gatlamporna gör att kanten på trottoaren blänker till ibland.
Min blick letar efter de där blänken.
Där är böjen. Kanten böjer av mot vänster. Här tar trottoaren slut och gatan börjar.
Här brukar jag ställa mig och vänta på färdtjänstbilen.
20.10 ska den komma och garanterat "frammetid" är 20.40. Då hinner jag natta något av barnen.
Jag står med min vita käpp där på hörnet och stirrar på de få bilarna som kör förbi i korsningen.
Jag vill hem.
20.17 ringer jag till trafikledningen medan jag svär över att jag glömde termobyxorna. Standard som färdtjänståkare. För att klara av väntan när det är småkallt.

Alla telefonister är upptagna...

20.20
- Jag ska kolla säger telefonisten var bilen är. Efter ett par minuter. Bilen är bara några minuter bort.

Jag stirrar vidare på de få bilar som dyker upp.
20.27 ringer jag igen.

Alla telefonister är upptagna....

20.30
- Har den inte kommit? Jag ska ringa chauffören.
Tystnad.
Uppgivenheten närmar sig.

20.31
- Chauffören säger att hon har redan varit där och du var inte på plats.
- Va?!! Men jag har stått här sedan 20.08.
- Enligt taxichaufför fanns det ingen på adressen. Jag ska höra med henne igen.
Tystnad.

20.35
- Hon ska bara lämna en person sen kör hon tillbaka till dig. Klick.

Hur lång tid kommer detta att ta? Ska jag ringa upp en vanlig taxi istället? 300 kr kostar det. Asch, jag går ner till Vasaplatsen och tar spårvagnen. Den tar ju bara 17 minuter hem. Men då knackar mörkret på min axeln. Jag fixar inte en promenad på 10 minuter till Vasaplatsen. Jag är verkligen synskadad. Jag ser inte ett skit i mörker inser jag med tåspetsen på trottoarkanten. Rädd för att tappa bort var jag är. Nu känner jag en dementor närma sig. Som suger ur all glädje ur en och fyller en med dystra tankar. Okej, nu kan vi stoppa det här och så kan någon annan får vara synskadad ett tag. Det räcker nu.
Plöstligt bländas jag av strålkastarljus.

20.50
- Nemehejsan, hääärr står la du o väntar utbrister en sprudlande go taxichaufför.
- Ja säger jag ansträngt.
- Ja, detta bleva helt fel dö, säger hon när vi kör iväg.
- Såg du mig inte när du var här?
- Nä, dö jag hade en kund i bilen vet dö och ....å så vad de så att min telefon inte fungerade. Så jag körde vidare med den andra kunden istället.
- Men trafikkontoret ringde ju upp dig..?
- Ja, ...
- Då fungerade telefonen..?
- Ööö...ja, ja...ja plötsligt..
- Du tänkte inte på att ringa mig, när du inte hittade mig? Du har ju mitt mobilnummer på skärmen.
- Nä, det kunde jag ju inte eftersom telefonen inte fungerade....

Dementorerna far runt utanför bilen.
Här sitter en vuxen person och ljuger för mig. Här sitter en vuxen person och bara kör vidare.
Det är så förnedrande. Hade jag inte ringt trafikledningen hade jag sått där på kanten på trottoaren fortfarande. Ingen hade hört av sig.Tänk om jag vore helblind. Men det är du i mörkret viskar dementoren. Ja det är jag. Du kommer bli allt mer beroende av andra och ha mindre egen kontroll över ditt liv väser dementorerna. Tårarna bränner under ögonlocken. Men tänk om jag vore gammal. Tänk om jag vore fattig. Tänk om det vore min pappa med Alzheimers. Kanske är det värt 300 kr för att få hinna hem till att natta barnen och slippa den energi det tar att kämpa bort dementorerna. 1200 kr  i månaden om jag har ett yogapass i veckan? Har jag råd med detta? Hur mycket ska vi tjäna per månad så att jag kan med gott samvete kan bränna 300 kr på en taxiresa? Vi kan spara mindre till semestern?

Bilen stannar utanför mitt hus. Ljuset strålar ut från det rosa köket.  En dementor slinker med in. Jag blinkar bort tårarna. Jag ser min man och son sitta i vardagsrummet involverande i ett djupt samtal om hur Berlinmuren föll. Youtube filmer visar hur människor välter muren.
Jag tar några djupa lugnande andetag.
Jo jag har ett liv. Ett helt vanligt liv. Mitt liv.
Tar en skål yoghurt och går in i vardagsrummet.
I ögonvrån ser jag ur dementoren flyr ut från huset.
Dementorer tycker inte om rosa kök.












2 kommentarer:

  1. Du har en fantastisk förmåga att uttrycka dig! // Tina

    PS. Jag tar mig friheten att dela med mig av din blogg till andra som säkert vill läsa.

    SvaraRadera
  2. Ta och vad kul om du vill dela vidare min blogg :)

    SvaraRadera