Mörkrets makter

Sviiiisch och så var hela hösten förbi. Höst och vinter = mörker. Denna vinter är mitt mörkerseende helt borta. Stannar en taxi eller vår egen bil vid en trottoar för att hämta mig ser jag inte längre dörrhandtaget, trottarkanten eller om det verkligen är min egen bil. Ett par gånger har jag öppnat, vad jag trott var framdörren, och satt mig rätt på mina egna barn. Jag kan inte längre gå på välbekanta gator utan käpp. Fast jag gått mina 7 minuter från spårvagnshållsplatsen hem till huset minst 12 år x 365 dagar så går jag numera rätt in i busken då jag ska svänga. Surprise!
Så hur gör jag då i mörkret? Jag går på blänken som finns på t ex trottoarkanter. Men problemet denna vinter är att synfältet är så litet nu att jag ibland missa blänken. Dessa trygga grådaskiga linjer.

Men skam den som ger sig. Jag har precis kommit hem från en resa till Oslo, där jag aldrig varit förut. I fem dagar var jag på kurs. Kom dit i mörker, var där i mörker och åkte hem i solsken. Känslan av att röra sig i mörker påminner lite när tandläkaren borrar ett inte allt för stort hål. Lite obehagligt men man kan stå ut. Så hur jag gör då? Det krävs en del planering och det handlar inte om att shoppa eller gå på pubar. Här är de grundläggande mänskliga behoven som gäller: sova, ta sig dit man ska, äta och lokalisera toaletter. Först hitta ett hotell nära där jag ska vara, 6 minuter enligt maps.google.se. 6 minuter tog mig 40 minuter första morgonen i mörkret. Vänster från hotelldörren, sen höger, okända tidningsställ, små gropar, isfläckar, folk i morgonskritt och så det första av fem övergångsställen.



När jag märker att jag närmar mig ett övergångsställe i mörkret, är första frågan. Vart är själva övergången? Den kan vara typ fem meter in på vägen som korsar. Nästa fråga, finns det trafikljus? Nästa fråga - var är ljusen? Finns det inte, hör jag någon bil eller spårvagn? Går någon Norrman över?
Väl över, är frågan hur fortsätter trottoaren? Ibland hamnar man på ett torg eller början på en parkeringsplats. Kanter, slänter och avsatser. Sakta fann jag mig fram, ibland med och ibland utan "blänkhjälp". Jag snavade bara två gånger och gick in i bara ett tidningsställ på en vecka. Däremot doppade jag hela ärmen i salladsdressingen, smetade ut det riktigt fint i en stor fläck på byxan medan jag ovetandes mumsade vidare på kvällsbuffen i mys-pys-belysningen på hotellet.
Hade bokat ett hotell som bjöd på kvällsbuffe. Det är en del av planeringen. Förutom att ta mig till vart jag nu ska, måste jag ha mat på kvällen. Att promenera iväg tar så mycket energi - jag släntrar inte in på någon pub för avkopplingens skull direkt - jag vill äta på hotellet. Just det här hotellet var väldigt stiligt med mörkbruna väggar och golv. Trendigt värre. Tror jag i alla fall.

Tro ja. Ibland tror man helt fel. Som för en månad sen då jag trött gick upp för trapporna från stora aulan i Folkets Hus i Stockholm. Vi hade just avslutat en två-dagarskonferens. Min kollega och jag var sist ut från den stora salen. Jag går före, öppnar dörren och befinner mig i totalt mörker. Va f-n? Har de redan släckt ner hela Folkets Hus? Mina andra kollegor redan rusat till tåget? Tanken på att ta mig ut ur ett nedsläckt Folkets Hus... får mig att med skräckfylld förtjusning tänka på filmen "Natt på Museum".  - Alla har gått ??!! ropar jag till min kollega. - Nä, fnissar hon, det finns en dörr till. Hon öppnar en dörr till och utanför är det ett myller av folk på väg hem i ett upplyst Folkets Hus. Jag skrattade gott och valde att inte berätta att jag under konferensen råkat gå in bakom scenen efter att jag presenterat nästa föreläsare. Där hade jag hamnat i totalt mörker och när jag rörde mig åt vänster var jag på väg ut på scenen där föreläsare A höll låda. Försökte jag ta mig ut åt höger då jag var på väg ut på en annan scen där föreläsare B höll en lika ljudlig låda. Tanken på mig insnubblandes fick mig att sakta le i mörket medan jag tog upp min iPhone och tände ficklampan.