Jag tippade rätt mot alla odds

På ett berg av egenhändigt gjorda val och handlingar tronar de mest värda i vårt samhälle. De kan själv och strålar i allas vår beundran. Vi lever i individualismens era. Vi bakar inte sockerkakan då vi saknar 1 dl vetemjöl och vi googlar desperat i timmar för att lösa ett problem själv. Fast grannen eller kollegan kan hjälpa oss om vi bara ber om hjälp. Viljan att klara sig själv är djupt förankrad i oss. Vi tror också att det förväntas av oss alla. OM vi ber om hjälp av en annan människa så blir vi, eller vi tror oss bli, uppfattade som mindre smarta, mindre kapabla, mindre duktiga. Mindre värda som människor.

Jag insåg då för snart fem år sedan. Jag kommer att behöva be om hjälp. Jag kommer att behöva hjälpmedel. Hur ska jag förhålla mig till detta? Ska jag känna som om jag besvärar någon? Ska jag betrakta mig själv som mindre värd? Visa öppet min oduglighet? Blir jag mindre värd om jag använder en vit käpp? Kommer andra plötsligt tro om mig mindre?
Jag testade. Jag bad om hjälp. Jag använde hjälpmedel.
Kan du leta upp boken åt mig? Kan du skriva av dessa anteckningar? Kan jag hålla dig i armen?
Vad hände?
Ingenting. Precis vad jag hade tippat.
Jag beslöt mig för "att-be-om-hjälp" har inget med min duglighet som människa. Detta tog emot typ i några minuter. Ibland tar det fortfarande emot. Trots allt är även jag skapt i det samhälle vi har. Men jag tog ett beslut helt enkelt. Jag är inte mer värd om jag själv klara av att jobba, hämta/lämna på dagis, handla, träna, läsa böcker, shoppa, städa än om jag ber om hjälp eller använder hjälpmedel för att utföra allt detta. Jag är precis lika smart och duglig. Jag behöver bara låna någon eller något som ersätter mina ögon då-och-då.

Efter att fått diagnosen bekräftat i oktober 2007 tog jag spårvagnen hem och satte mig och skrev ett mail om min ögonsjukdom. Den mailade jag ut till alla kontakter jag hade i min mailbox. Det var det bästa jag gjort. Jag har fortsatt med denna öppenhet när jag träffar nya människor. Jag har märkt att jag bemöts på samma sätt som förut. Människor omkring mig hjälper mig på så otroligt naturligt sätt. Ibland utan att jag ens märker det, vilket kanske inte är så märkligt när jag tänker efter.

Jag köper inte dagens norm att ensam är mest värd. Vi är aldrig ensamma. Vi lever oavsett om vi vill kännas vid det eller inte tillsammans. Vi delar gator, gräsmattor, väggar, vatten och luft.
Därför såg jag med sorgsens fascination på TV-serien Mot Alla Odds. För mig saknar det totalt mening att fokusera på att själv ta sig utan hjälp genom en öken. Jag led när jag såg alla dessa underbara människors vånda över av att be om hjälp. Jag led när jag såg allas vår beundrarn över att de presterade något själv, där fokus låg mer på "själv" än detta "något". Ett "något" helt konstruerat för att göra bra TV.
För mig är VAD jag vill och behöver göra långt mer viktigt än HUR. Vill jag ha ork att leka med barnen, åka till Sydkorea eller delta på fina middagar på gamla slott?
Antingen får jag stanna hemma i stillhet eller så fram med vita käppen och kroka arm på första bästa trevliga människa. En gång råkade det bli PLUS-Sverker Olofsson. Och någon soptunna blev jag då inte slängd i!