fredag 7 september 2012

Lattjo lajban låda av ångest

Jag har en osynlig reskamrat. En Molgan som Alfons. Fast min är en brun lattjo lajban-låda. Ibland ställer jag ner den. Knäpper upp ett lås och så ett lås till. Ut kommer ett fasansfullt vrål av ångest som träffar mig som ett bowlingklot i magen. Jag viker mig och känner igen mig. Tar tag i locket och stänger.
- Hör ni, små ångestdjur nu får ni ta och coola ner er lite. Jag vill ta ut och granska er lite, viskar jag till resväskan.
Försiktigt öppnar jag igen. Plockar ut fyra ångestdjur och ställer upp på hyllan. Då är frågan, om jag kan plocka bort någon av dem. Hmm...
Jag tar ångestdjuret på hyllan överst till vänster. Väger det i handen. "Inga-nya-synintryck" står det. Ja, om några år kanske jag aldrig mer får några nya synintryck. Det är liksom slut med nya bilder. Hur blir det tro? Kommer mina gamla bilder desperat valsa omkring i hjärnan och kombineras? Kommer jag kunna bilda nya mentala bilder...av vad? Kommer jag att minnas hur mina barn såg ut? Eller kommer bilderna blekna? Nu börjar ångestdjuret låta lite. Tyst! Nu "ser" jag mycket i bilder mentalt redan. Så jag kan tänka mig att jag kan hitta nya kombinationer, men trots allt blir det baserat på gamla synintryck. Eller så blir det baserat på något annat intryck. Ljud? Känsel? Lukt?
I boken Sju kvällar av den argentinska författaren Jorge Luis Borges finns ett kapitel, Blindheten. Han berättar om sin och sin släkt med RP. Hans far och farmor beskrivs som orädda. Han skriver också om dörrar som stängs men samtidigt öppnas andra dörrar. Dörrar som endast öppnas för att man inte har synen kvar. För honom blev det ljudet av olika språk. Hmm... ja, nya dörrar som jag aldrig haft tillträde till eller ens var möjliga att se som seende. Det låter ju rent av spännande tycker den aningen excentriska delen av mig. Mmm... inte illa. Som ett äventyr. Jag väger ångestdjuren i handen. Ja men så var det ju där underbara frukostbordet på hotellet i Korea... där jag med blicken kunde välja mellan dumplings, grön kiwijuice, vackra salladsbland, sushi, frukter och tio olika winerbröd. Jag slänger ner ångestdjuret i resväskan och låser raskt.
Jag tar tag i lattjo lajban-lådan och går vidare.

2 kommentarer:

  1. SÅ skönt att läsa om någon annan med synskada. Jag fick min diagnos för ett år sedan (fundus flavimaculatus) Jag kommer att tappa mitt centrala seende, men inte det perifera. Därför kommer jag alltid att kunna orientera mig hyfsat. Men jag känner igen ångesten. Och ibland sörjer jag över att snart inte längre kunna plocka bär och svamp. Å andra sidan är jag glad över att inte ha fått en cancerdiagnos, för vad är oddsen att jag skulle drabbas av det också? ;-)
    Gunilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gunilla, jag tror jag har skrivit om blåbärsplockning i något inlägg på bloggen. Det är först nu jag har blivit bra på att plocka bär - jag enbart känner på buskarna med händerna. Förr brukade jag desperat titta efter dem..vilket inte gick så bra.
      Kul att du hörde av dig !

      Radera