Att hanteras med silkeshanskar

Under våren 2008 blev jag utredd från topp till tå genom Syncentralen. Jag fick naturligtvis massor av goda råd och stöd, men samtidigt så upplevde jag ofta att man utgick från att jag antingen var 75 år eller att jag var djup deprimerad eller möjligtvis både och. 

Speciellt minns jag introduktionen av punkskrift. 

När mötet led mot sitt slut....
- Jag skulle vilja låna hem läroboken över sommaren, säger jag, detta är ju så himla intressant!
- Nej det brukar vi inte tillåta, säger arbetsterapeuten och ler.
- Varför inte det? frågar jag glatt.
- Vi jobbar inte så, svarar hon tveksamt medan leendet stelnar. 

Jag stirrar på henne förvånat.
-  Jag hämtar chefen, svarar hon.

Chefen kommer. 
- Jag skulle vilja låna boken över sommaren, säger jag entusiastiskt.
-  Låna ut en bok? Det har vi aldrig gjort. Nej det gör vi inte. Du förstår, det är väldigt väldigt svårt att lära sig punktskrift. Det kan bli traumatiskt om man misslyckas, förklarar chefen med silkeslen röst.
-  Men jag är van att lära mig nya saker förklarar jag och tänker på min yrkesbana.  Är det för svårt går jag på kurs i höst, försäkrar jag och försöker se så icke-traumatiserad ut det bara går. Osäker på hur glad man får se ut som synskadad. 
- Men du ser ju fortfarande lite. Du kan ju läsa orden som är på vänster sidan i boken, säger chefen misstänksamt. 
- Ja, men jag lovar att inte fuska och titta i facit, säger jag medan matematikläraren inom mig gapskrattar.