fredag 13 april 2012

Det är som foglossning

När jag väntade mitt tredje barn 2005 fick jag tidigt foglossning, mer än tidigare. Jag använde ett bälte under magen, för att hålla ihop skelettet som ville dela upp sig lite. Det betydde också att att gå längre sträckor blev problematiskt. Det gick ju bra att gå sakta  och helst "som om man hade tajt kjol" enligt sjukgymnastens råd. Men efter på kvällen om man gått för mycket så värkte hela kroppen och det blev knepigt att sova osv. Så, jag fick liksom planera alla förflyttningar noga. Att flanera i stan var inte att tänka på. Inte heller till att hoppa av spårvagnen och snabbt uträtta ett par ärende på Nordstan. Hämta på dagis, gå hem med barnvagn var inte heller kul. Eleverna fick en stillsammare lärare vid katedern. Den tredimensionella värld som vi lever i  - rummet - upplevde jag som begränsat.

Precis så upplever jag det att vara synskadad. Rummet är inte längre mitt. Jag behärskar det inte längre. Jag kan inte lita på rummet och min kropps rörelse i förhållande till trottoarkanter, reklamställ, glasdörrar, skyltar, vägarbete, trappor, små halv-trappor, skyltar-vars-text-inte-längre-syns, trappräcke-som-slutar-innan-trappan-slutar, svängdörrar, bilar, bussar, cykelställ, spårvagnar...

Jag har fallit så många gånger så jag kan gående nerför en trappa framkalla ett fascinerade kroppsminne om hur foten inte träffar trappsteget, min förvåning, irritation och förväntan om hur-det-kommer-att-gå. Hur min kropp rör sig neråt mot marken. Tyngden av låret och handen i marken. Smärtan. De djupa andetagen av igenkänning. Smärtan. Och så hur smärtan trängs undan av andetagen,viljan och språnget upp och så iväg in i det där rummet igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar