Jag bestämde mig snabbt när jag fick min diagnos 2007 att vissa saker var för jobbigt att tänka på. Så jag formulerade dem snabbt i mitt huvud. En gång skrev jag upp dem kortfattat på min whytebord. Men sen suddade jag ut dem. Sorgerna som jag gav mig själv tillåtelse att UNDVIKA tänka på i början var:
1. Att inte kunna se mina barn som vuxna. Att inte riktigt kanske få veta hur de kommer att se ut.
2. Att inte kunna se min man.
3. Att inte kunna måla tavlor och teckna
4. Att inte kunna se mitt eget ansikte
Jag har sedan på de dryga fyra år som gått lärt mig tänka, formulera och hantera dessa fyra punkter. Hantera är ett bra ord. Det är inte så att denna listan är en gång för alla är avbockad och så är jag vidare - "glad & duktig" Utan denna lista - med en och annan ytterligare punkt - finns alltid med och det är okej att behöva "hantera" den då och då.
Vändpunkten var en kväll - det var i maj 2008 - då jag nattade ett av barnen. Det var precis som alltid, han snackade, snackade, åt, kissade, snackade ...då jag plötsligt insåg att jag inte egentligen såg honom helt och hållet. Jag såg en hand, en mun, en hårtofs, halva ansiktet, två ben, en mage. Men jag såg aldrig hela honom på en gång. MEN jag upplevde HELA honom. Han var ju där. Jag var ju där. Precis som vanligt. Då insåg jag att punkt 1 ovan är kanske inte så farligt. Så länge vi båda är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar