Utanför fältet

Utklipp ur en text framförd vid ett Dialogseminarium vid Jonsered Herrgård 2009. Seminariets deltagare var i huvudsak allmänläkare och min text tjänade som bränsle till diskussionen kring deras yrkesroll. 


Ögonläkaren kladdar ner den latinska termen på en postitlapp, skickar iväg en remiss och jag springer tillbaka till jobbet. Googlar på Retinitis Pigmentosa och skrollar ner på sidan: RP, som den kallas, är en obotlig ärftlig ögonsjukdom där näthinnan gradvis dör. De flest är blinda vid 40.  En månad senare, efter specialundersökningar, får jag domen bekräftad.  Mitt synfält består av små titthål. Ögonläkaren skriver remiss till Syncentralen. Det fanns alltså en hägrande gyllene Central, med allt en synskadad kan drömma om - synpedagoger, optiker, tekniker, kuratorer.
Under tiden som remissen vandrar sin mödosamma väg hinner jag bryta ihop och gå vidare. Ett organ mer eller mindre är inte hela världen i jämförelse med hur spännande livet är. Min plan var att springa in på Syncentralen, bränna av mina frågor, lasta ryggsäcken full med tekniska hjälpmedel och springa vidare i mitt nya liv som funktionshindrad.
 De sista dallrande arbetstimmarna innan jullovet, den 22 december, får jag tid på Centralen. Framför mig sitter en gråtrött synpedagog med ett papper på bordet.
-       Ja, Anette, då ska vi utreda vilka utredningar du är i behov av, säger hon och vilka hjälpmedel du är berättigad till.
-       Kanon, svarar jag. Jo, du jag undrar hur jag ska göra med mitt jobb som lärare. Det är jobbigt att ha hand om 32 elever, jag snubblar på tonårsfötter, kan inte hitta sudden vid wyteboarden...
-       Syncentralen har hand om ditt privata liv, det som handlar om dig, avbryter hon med beslöjad röst.
På pappret framför henne finns en stor cirkel inrutad i olika fält. Hon tittar på mig allvarligt, och frågar,
-       Kan du klippa dina tånaglar?
-       Ja, svarar jag.
Kryss i ett fält.
-       Kan du sminka dig?
-       Det har jag inte hunnit med de senaste åtta åren, skrattar jag.
Synpedagogen ser sammanbiten ut. Jag tystnar. Kryss i ett fält. 
-       Kan du vrida på spisknappen? frågar hon.
-       Ja, svarar jag.
Kryss i ett fält.
 Det blir en hel del "ja", "nej" och kryss innan vi har vandrat färdigt i fälten på pappret. Hon tar fram nästa papper.
-       Ja, då blir det basprogram, anpassningsutredning, orienteringsutredning, läs- och skrivutredning och ...har du en dator?
-       Ja, det har jag.
-       En privat?
-       Jag använder den både privat och i jobbet, men den ägs av min arbetsgivare.
-       Men var är datorn?
-       Ibland hemma, ibland på jobb, den är bärbar, förtydligar jag.
-       Syncentralen har hand om ditt privata liv, det som handlar om ..., hon avbryter sig själv.
Nu är pepparkakorna och glöggen nära tänker jag.
-       Du är nog inte berättigade...jag vet inte, jag får undersöka saken och återkomma.
Efter några kryss till:
-       Då sätter jag upp dig på kölistan på fem utredningar.
-       Kö?
-       Väntetiden är ca 3 månader för varje utredning.
Den gyllene Centralen med den gigantiska vänthallen, tänker jag.
-       Det är en sak som inte alls kommit upp än, säger jag och tittar på mina naglar.
-       Jaså?
-       Jo, jag har tre barn på 2, 5, och 7 år.
-       Åhh, vad roligt. Då har du och göra, utbrister hon.
-       Tekniska hjälpmedel i all ära, men att jag ser dåligt gör att min man får göra allt mer av hemarbetet. Finns det något stöd att få t.ex. städhjälp, undrar jag.
-       Syncentralen har hand om ditt privata liv, det som handlar om dig, upprepar hon.
-       Men, det finns en risk att min man blir utsliten, suckar jag.
-  Tyvärr har vi inga män att låna ut, säger hon och ett trött leende skymtar förbi.