..det var augusti 2007, jag hade lämnat barn på dagis, utanför dagisgrinden sagt hej då till min mamma som skulle åt annat håll. I tankarna var jag redan på jobb, snabba ben och så smärta på smalbenen...och hela jag vek mig över en betongsugga. Jag tog i mig med handflatorna i gruset. Förvånad reste jag mig upp, dammade av mig och mamma kom springande. - Asch, jag såg inte...asch, jag är så tankspridd...ingen fara...hej då hej då, sade jag.
Men på spårvagnen till jobb ringde jag Vårdcentralen. Alltså. det är något som inte stämmer sa jag. Jag trillade handlöst över en betongsugga, jag går in i folk, jag slår huvudet i bord när jag bockar mig ner. Det är liksom så pinsamt tankspritt. - Du kan få tid direkt, svarade vårdcentralen. Jag hoppade av spårvagn 10 vid jobb och tog spårvagnen tillbaka.
Läkaren var trevlig. Jag fick röra på armar och ben hit och dit, i fall det var något neurologiskt. Sen satte han sig framför mig, jag skulle titta rakt fram på hans näsa, han sträckte ut sina armar åt sidorna, höll upp sina fingrar och frågade mig:
- Hur många fingrar håller jag upp nu i vänster hand?
- Vilken hand? frågade jag
Han kunde låta sina händer närma sig utan att jag såg några händer eller fingrar.
Till slut såg jag dem, då hade han sina händer vid sina egna öron ungefär.
- Men, det är ju inte konstigt att du trillar, du har ju knappt något synfält. Jag skriver remiss till ögonläkare, sa han.
- Men...men ska man verkligen se åt sidorna så där ? frågade jag förundrat.
Jag testade på maken hemma, jovisst ser man sina händer om man håller ut händerna rätt ut från sidorna samtidigt som man tittar rakt fram, sa maken självklart.
- Det hade jag ingen aaaning om, sa jag ...och kände mig en smula fnissigt dum...helt otroligt att springa omkring UTAN att ha en aning detta. Fortfarande nu drygt fyra år senare tycker jag det är så fascinerande att jag var helt omedveten om detta. Tokigt och faktiskt rätt bra att jag inte fick min diagnos förrän vid 35 års ålder...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar